Morgonsidorna som jag berättat om tidigare, är ett bra sätt att hitta inspiration till dagens blogginlägg.

I morse trodde jag att jag skulle skriva om hur viktig återhämtning är, hur viktigt det är att berömma sig själv och belöna sig själv för väl utfört arbete eller vad det nu kan vara. Eller varför inte belöna sig själv just när man förtjänar det som minst.

I stället vill jag skriva om en fin vän som jag känt sedan början av nittiotalet. Vi arbetade ihop och utvecklade under alla samtal en vacker vänskap. Den var sann, utan förvrängningar eller tillrättalägganden av det vi samtalade om. En ärlig och respektfull kommunikation och en glädje i det lilla. Våra liv var parallella på flera sätt, under åren som gått sedan dess.

Tidigt i morse lämnade hon detta livet, efter en tids sjukdom. Vi sågs sista gången för en dryg månad sedan och gjorde vårt eget bokslut och tackade varandra för många fina stunder. I förmiddags fick jag en föraning om att något hänt och fick det bekräftat under dagen. Jag kunde tack vare den föraningen ta farväl en gång till.

När jag kom hem, sorgsen och samtidigt tacksam över vår vänskap, färgades himlen utanför min balkong i vackra färger. Som en sista hälsning från en dimension långt bortom alla ord.

Det har varit mycket skrivande och pysslande framför datorn det senaste. Idag tänker jag skriva om mat för magen i stället för mat för själen. Fast mat för magen kanske gynnar själen också.

Och förvisso äter vi med både ögon och luktsinne. Min lunch idag tilltalade ögat särskilt, med alla färger. Vackert mönster på tallriken, som ringar in maten bidrar till helhetsintrycket. Ingen märkvärdig meny; torskrygg kryddad med limepepper, kokt broccoli, olika salladsblad, paprika och morot med mycket tuggmotstånd, pumpakärnor och en citronklyfta.

Jag blir alltid behagligt mätt av denna slags mat. Inte för mycket mättnadskänsla, bara tillräckligt för att inte vara hungrig längre.

Stadsbiblioteket som ligger underbart nära mitt hem, förser mig med en mängd olika nöjen. Boklån, ja såklart, men också skrivarkvällar med skrivövningar och intressanta föreläsningar. Häromsistens läste jag personalens boktips  på den stora skärmen i taket i entréhallen. Varje gång jag är på biblioteket, går jag till den gamla ingången, som nu är stängd sedan tillbyggnaden, som om jag vore mellanstadieelev igen och på väg in i min tillflyktsort. Skulle kunna skriva många sidor om detta biblioteks betydelse i mitt liv,  men nu var det boktips jag skulle prata om. ”Maken” av Gun-Britt Sundström, räknas nu som en klassiker, och utgavs första gången 1976. Aktuell idag, även om den utspelar sig på 1960-talet. En förhållanderoman, står det på omslaget. Jag har tänkt att min blivande roman, som finns som utkast väntande på ytterligare snilleblixtar i redigeringen, också ska vara en förhållanderoman. Om jag nu vetat att begreppet fanns, förstås. Men min roman är inte i första hand en sådan, är det senaste jag kommit på. Den handlar i första hand om hur det känns att vara utanför på jobbet, hur konflikterna äter på ork och självkänsla. Och i andra hand om ett förhållande. Så nu väntar omskrivning. Samtidigt som jag konstaterar att Sundströms bok är något annat, får jag bekräftat att mina tankar om att ändra preteritum till presens inte behöver vara fel, om än himla massa arbete. Närvaron i texten blir mer tillspetsad när alla händelser utspelas just nu. Boken är i jag-form, vilket jag också funderat över. De allra första raderna som jag skrev, var i jag-form, långt innan jag visste att detta skulle bli en roman, del ett av tre dessutom. Men jag-form sägs vara nybörjarmässigt. Det kan vara så att det blivit omodernt, eller så kan det vara så att en virtuos författare som Sundström kan göra hur som helst. Och ändå få till en klassiker som känns fräsch efter 40 år.

Dagens blogginlägg blir förmodligen det kortaste av alla #blogg100inläggen, denna omgång. Hela dagen har rullat på i ett onådigt tempo. Det är som att jag hela tiden legat steget efter mig själv. Ändå vaknade jag i planerad tid, men sen tappade jag greppet. Det kan bero på tillfällig trötthet. Då har jag en tendens till att starta ett göromål, för att strax gå över till ett annat och till sist vet jag inte ens vad jag håller på med.                                 Men för att tänka positivt, har många bra saker blivit gjorda igen. Spanskalektion, en promenad i solskenet, jobb, en trycksak om novellsamlingen, inköp av tre böcker på antikvariat och mycket mer. Inte så konstigt att tiden har försvunnit. Som kronan på verket kom min dotter, med hund, på besök. Jag är tacksam över kontakten med dotter och bonusbarn, den ger så otroligt mycket positiv energi, trots all trötthet!

När väckarklockan ringde 05.30, lovade jag mig själv att gå och lägga mig senast kl 21. Det var enda sättet att lura mig upp ur sängen. Jag åkte iväg och jobbade och kände mig nöjd. Inget inbokat jobb på eftermiddagen, så då passade det bra att gå och träna. Jag lovade mig själv en halvtimmes avslappning i gymmets massagestol, ifall jag kom iväg trots trötthet. Träningen gick bra, men massagestolen var trasig. Jag tog en tidning från hyllan och la mig i stolen ändå, och kopplade av med en stunds läsning innan promenaden hem. Ja, ja det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blev bra ändå.

Nu skulle jag bara hämta ut ett paket och sen skulle jag bara ta det lugnt i min ensamhet. Då mötte jag min bonusdotter, som glatt utbrister: ”Där är du ju.” Jo, det var jag ju. Hon hade sökt mig på mobilen som låg hemma, och behövde låna min dator för ett skrivjobb, som skulle lämnas in tidigt i morgon. Och så behövde vi förstås äta och prata litet andra saker förutom ”kassaflödesanalys” och andra intressanta företeelser, som hon skulle skriva om. Verkligen jättetrevligt att ses, tänkte jag när hon åkte hem runt 22.30. Det var inte så jag i morse planerat för denna kväll, men den blev bra ändå. Att ta vara på stunden och det som dyker upp, utan att låta sig störas av rubbade planer, är bra träning som erbjöds mig denna dag.

En otroligt inspirerande helg ihop med min väninna på besök från Stockholm, avslutas än mer fantastiskt. Min novell ”Aldrig mer” kommer att finnas med, tillsammans med 29 andra noveller, i novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. När jag fick veta att den blivit uttagen, bland av en massa inskickade bidrag, rusade jag runt som en tok i min lilla lägenhet och tjoade högt. När jag precis vant mig vid  tanken är det dags att tänka releasefest. Och ikväll blev inbjudan klar, för oss sju novellister som ordnar egen release i Göteborg den 12 juni. Ordberoende förlag ordnar release i Stockholm i början av juni, och boken finns redan att boka på Adlibris, Bokus och hos förlaget. http://ordberoende.com/bocker/alskanoveller-30-nyanser-av-saknad/

Hur spännande är inte det! Detta är sannerligen ett gigantiskt jättekliv, (Ja, jag vet att det blir tautologi, men det struntar jag i just nu!) på min väg till författare. Nu ska jag rida på energivågen och en gång för alla redigera klart utkastet till min första roman. Är man i flow, så är man…

En bra lördag sover jag tills jag vaknar av mig själv. En bra lördag äter jag frukost länge med en mycket god vän. En bra lördag tittar vi  i viktiga fotoalbum tillsammans, för att sen ge oss ut på stan. En bra lördag promenerar vi nerför Avenyn och genom Haga och shoppar några småsaker. Så fortsätter vi med lunch/middag med havsläckerheter. En bra lördag kan vi sen promenera hem och invänta final i melodifestivalen.(Vägrar att säga Mello, och att använda andra liknande förkortningar)

Avslappnade samtal och goda skratt ringlar sig över denna dag, som sirap över friterad banan…

Mitt hjärta är fullt, och huvudet snurrar av allsköns olika tankar. Runt skrivande, att läsa böcker som kopplar ihop skrivande med kontakten inåt sätter fart på hela själen och tankesystemet. Idéer flödar, utan den vanliga skrivarångesten, eller snarare nojan att det eller jag inte ska duga i andras ögon. Kreativitet handlar inte om att duga eller vara perfekt, utan om att uttrycka sig bara för att. För att det ger glädje, meningsfullhet och insikter man inte visste fanns där i de inre skrymslena.

Hjärtat gläds åt att jag känner mig på banan igen, och så ägnar jag en stund åt tacksamhet över det. I gårdagens inlägg skrev jag om tacksamhet över de som står mig nära. idag har jag haft kontakt med flera olika vänner som jag lärt känna i och med att jag började skriva och gå kurser i ämnet och som jag hittade tack vara ämnet, såsom Marockoresan. Många nära vänner, som jag kan dela viktiga dilemman med, inte bara skrivarbesvärligheter.

Alldeles strax ska jag möta en av Marockovännerna vid tåget, för att tillbringa helgen ihop. Så härligt!

Nu har jag fått flyt på mina morgonsidor. Skriver numera tre handskrivna A-4 på tjugo minuter direkt när jag vaknar. Och lär mig nya saker om mig själv hela tiden, för att inte tala om alla bra idéer som jag får. Det stämmer så mycket bättre än jag kunde föreställa mig, att morgonsidor ökar kreativiteten.

På kvällen har jag infört en annan aktivitet, hämtad från en annan klok författare, nämligen att utöva tacksamhet en stund innan jag somnar. Att tänka på vad som varit bra under dagen och på vad jag är tacksam över. Tacksamhetsövning kan man göra närsomhelst under dagen. Ibland när jag tar en promenad tänker jag på allt jag är tacksam över, under hela promenaden. Övningen är en alldeles utmärkt humörhöjare när allt känns trist och oöverkomligt. I kväll är jag exempelvis tacksam över att jag är frisk, att jag har många personer som står mig nära, såsom min syster på fotot och min dotter som passade på med kameran. Och så är jag oerhört tacksam över att leklusten finns kvar, även om skateboard inte alls är min grej!

Jag har samlat kraft och samlat kraft och samlat igen. Ändå har inte det jag samlat mig inför, kommit igång. Eller snarare så är det jag som inte kommit igång. Jag vet att mitt manus går att förbättra, och nu har jag gått igenom alla kommentarer jag fått sedan jag första gången satte pennan mot pappret och skrev ner ett kapitel som vuxit fram i mitt huvud under en skrivarövning våren 2013. Många har tyckt om den, många har haft synpunkter på förbättringar. Och jag har arbetat om och fixat till. Texten har utvecklats, korrigerats, strukits enligt konstens alla regler, men ändå är jag inte nöjd. Och rädslan för att inte hitta den felande länken, att helt enkelt behöva se mig själv ge upp projektet som jag investerat så mycket i, för att jag inte kan lista ut hur jag ska gå vidare, paralyserar mig. En känd författare sa till mig att det handlar till stor del om envishet, att inte ge sig utan göra om och göra bättre. Lätt att säga, om man vet hur. Så där har den blanka blå plastmappen med manuset legat och hånat mig. Tills nu. För igår läste jag att tidningen Skrivas lektör, vars utlåtande om några inskickade sidor finns med i varje nummer, behövde fler alster att välja på. Sista datum för inlämning är idag. En liten puff i rätt riktning. Det vore kul att testa, en lagom stor utmaning som fick mig att plocka upp manusbunten och leta efter ett lämpligt avsnitt på 6000 tecken. Jag manipulerade mig därmed till att börja läsa manuset, inte som bedömning utan för att hitta dessa 6000 tecken. Vips får jag en massa idéer om hur jag ska möblera om kapitel, ta bort en hel del som flera personer föreslagit för mina döva öron och hur jag ska förändra hela tyngdpunkten på vad som ska vara huvudkonflikt, och vad som ska bli underkonflikten som den yttre speglar. Att släppa den inre kampen har belönat sig igen!