In emellan novellskrivande och annat som ingår i livet som exempelvis att handla och laga mat, läser jag boken av Åsa Nilsonne. Boken som Mia, huvudpersonen i min blivande roman, får av sin väninna Serena.

Åsa Nilsonne pratar om vår inre teaterscen, en metafor som liknar en jag själv ibland använder i mitt klientarbete. Jag brukar prata om att vi inom oss har en mängd marionettdockor med olika egenskaper, och att det finns en som styr alla dockor och deras trådar. Alltså den som bestämmer i ditt liv. Den som är mer än dina tankar och känslor. Den som förmår lyfta sig till en metanivå, där du kan betrakta och reflektera över dina tankar och känslor. Samma funktion har Nilsonnes teaterscen. Hon använder teaterscenen för att beskriva medveten närvaro – mindfulness – ett sätt att ta kommandot över sina tankar och känslor. Vem ska få uppträda? Vad väljer jag att lyssna på från min inre teaterscen.

Hon skriver om fyra hörnstenar i medveten närvaro, som hon modifierat från Marsha Linehan:

• Att observera – att leva i nuet och uppmärksamma känslor, tankar och reaktioner
• Att beskriva – att sätta ord på det vi uppmärksammar, och skilja sin reaktion från händelsen som utlöste den
• Att inte döma – att observera och beskriva utan att värdera det du ser som bra eller dåligt
• Att delta – att delta i det som händer utan att ha uppmärksamheten riktad mot sig själv

De första tre punkterna är även viktiga delar i NVC – Nonviolent Communication, vars förhållningssätt och kommunikationsmodell  jag arbetat mycket med. Även Mia kommer att stöta på den  så småningom. Jag tycker det är fantastiskt att kombinera saker jag brinner för i mitt skrivande!

Äntligen har jag kommit till skott med nästa novell. Jag väljer för tillfället att vara nöjd med detta faktum samtidigt som jag försöker förtränga boken som ropar på mig i bakgrunden.

Det sägs att känslorna som författaren har när hen skriver, går igenom texten och in i läsaren. I så fall kommer mina framtida läsare att få en tår i ögonvrån, för det fick jag. Skrev ju första utkastet under en resa, och började skriva det på dator idag. Mitt minne är egendomligt kort, så jag kom naturligtvis inte ihåg exakt hur mina ord föll i novellen. Lättrörd som jag är kände jag mig väldigt ledsen under tiden jag skrev. Så min novell borde bli väldigt berörande. Jag förstår verkligen inte varför det alltid blir så sorgliga historier som min fantasi föder fram. Egentligen är jag en mycket positiv person. Det kanske är min skugga som träder fram och tar plats på min egen litterära scen. Hur som helst, är jag nöjd med de första sidorna jag åstadkommit till novelltävlingen som Ariton förlag anordnar.

Såklart är den alldeles, alldeles underbar! Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta igår när Oberoende förlag (förläggare Ewa Åkerlind till höger på bilden), hade en hejdundrande releasefest för ”Lustans tivoli”, av Birgitta Andersson , eller Backlund som jag känner henne som(till vänster i bild). En sprallande glad kvinna fulladdad av positiv energi. Vi träffades på Fåröförfattarveckan i somras.

Hon gjorde succé med boken ”Blondie” för några år sedan och nu är det dags för nästa mappie-succé, det är jag säker på. Och om inte alltför länge har förlaget release för novellantologin, årets #Älskanoveller, där flera författare från Fåröveckan är med, inklusive stolt och lycklig undertecknad.

Med stor bävan öppnade jag min novell, som blivit korrekturläst och nu fanns i min mailbox. Tänk om det var en massa ändringar, och dessutom ändringar som jag inte skulle vilja göra?

Jag ögnade snabbt igenom och kunde börja andas igen. Första gången jag fått feedback inför publicering, och bara ett mindre antal småändringar. En av ändringarna gillade jag inte, för jag tyckte att min formulering var stilistiskt mer tilltalande. Ändå är det inget att argumentera om, men har i alla fall gjort ett försök att få behålla min egen mening.

Några av ändringsförslagen påminde om varandra, i det att jag ofta skriver mer korthugget än vad som kanske är önskvärt. Fast å andra sidan fanns det ett max antal tecken att använda. Så min lärdom blir att vara en aning mer ordrik, och inte vara så rädd för att upprepa ett ord i efterföljande mening, om språket ändå flyter på.

Idag kom Ordberoende förlags pressrelease om novellantologin, där jag kommer att debutera som skönlitterär författare. Kanske inte en så stor sak, tänker många. Men för mig innebär det starten på det nya. Att inte bara skriva faktatexter, som hittills, utan att mina fantasifigurer lever i andras sinnen än i just mitt.

Jag ser redan fram emot releaserna i Stockholm den 3 juni och i Göteborg den 12 juni.

http://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/pressreleases/i-juni-kommer-aelskanoveller-30-nyanser-av-saknad-med-foerfattare-fraan-malmoe-till-bygdeaa-1370444

Ibland när jag känner mig vilsen, använder jag mig av min ”orakelkortlek”, som jag fått av en författarväninna. Jag ställer en fråga och får ett svar. Många tänker att det är rent nonsens, men för mig har det en sorts mening. Jag kan tolka in det jag ändå undermedvetet har funderat på, runt ett dilemma eller en obestämbar oro. På det sättet ställer jag frågan till mitt inre, och med hjälp av kortet får jag svar. En del säger att du kan skriva frågor till dig själv, låta pennan flyta över pappret för att svara dig själv, och då kommer svaren från en obekant källa inom dig.

Att ha någon sorts förtröstan på det som är större än oss själva, oavsett vad vi kallar detta stora, tror jag har skänkt tröst och lugn till människor i alla tider. I modernismen har det vi inte kan ta på, eller verifiera, fått en undangömd position i många fall, vilket lämnat vilsenhet som alternativ. Att hoppas på tur, eller att önska av hela sitt hjärta att något speciellt ska ske är ett sätt att släppa vilsenheten och kunna lugnt vänta på det vi ändå inte rår över själva.

Det sägs att det tar två generationer för att ändra värderingar som verkar sitta i ryggmärgen, det som bara är. När jag tänker ”Så gör man bara, eller så är det bara”, kan det löna sig att tänka en extra gång. För det kan var min mormors värdering jag vandrar omkring med. Och min mormor var född på 1880-talet… Låter ju inte klokt. Min mamma, på bilden, skulle fyllt 92 år igår om hon hade levt. Hennes äldsta syster skulle fyllt 109 år. Och vad mormor skulle fyllt orkar jag inte ens räkna ut. Men varför skulle jag ha med mig hennes värderingar? Jo, hon gav ju sina värderingar vidare till sin dotter, min mor, som i sin tur efter att ha rensat bort en del gav sina till mig. Och när jag idag uttalar mig till den yngre generationen talar jag ibland med min mormors tunga, känns verkligen spöklikt men tror att det kan stämma.

Det finns en gammal historia om en kvinna som varje söndag lagade stek till familjen, och alltid skar bort ytterkanterna i var ända innan hon la steken i grytan. På frågan om varför hon gjorde det, svarade hon att så hade hennes mor  gjort, och hon skulle fråga varför så fort tillfälle gavs. Moderns svar förvånade, men inte på det sätt hon trott. ”När du var yngre hade vi en liten gryta, så för att få plats med steken var jag tvungen att göra den mindre.” Och så tänker jag att det är i livet, att om vi inte ibland tar oss tid att reflektera över det vi gör och säger, kanske vi helt enkelt upprepar ett gammalt mönster som sedan länge är förlegat.

Jag gillar idén om återkommande antologier på ett visst tema, såsom ”#Älskanoveller” eller ”Över en höstfika”. Och nu är nästa tema för Aritons novellantologi ”Över en vinterfika”. Just att få några punkter att förhålla sig till sätter fart på min fantasi. Under gymnasietiden hade jag en kreativ lärare i svenska som gillade noveller, och hade en särskild förkärlek till att ge oss en startmening, som vi sedan skulle väva en novell runt. Mina klasskamrater var alltid lika förundrade över hur jag så fort kom igång att skriva, till synes utan att behöva tänka, och alltid hann med så mycket mer än de flesta andra. Jag hade kommit på knepet att kvällen innan fundera ut en hel berättelse, och sedan använda meningen för att starta berättelsen. Oavsett vilken meningen var, kunde jag fixa till så att den platsade i en förutbestämd intrig. Litet på samma sätt fungerar jag nuförtiden när det kommer till novellskrivandet. Några dagars fundering och sedan förhållningsregler eller tema, och så tar novellen form. En del tips på vägen är dock aldrig fel. Jag delar med mig av några här, hämtat från  http://läxhjälp.nu/guider/svensktexter/tips-skriva-novell, via tips från Ariton.

När du skrivit din novell, se till att den har

• en titel
• en inledning som gör att läsaren blir intresserad av att läsa vidare
• en tydlig huvudhandling och en röd tråd
• en höjdpunkt där historien vänder
• en avslutning som knyter ihop säcken (och som framför ett budskap)
• vändningar och ”mysterier” som gör att den inte blir förutsägbar
• personer och en miljö som beskrivs väl och som väcker läsarens intresse
• ett beskrivande språk med många adjektiv som ger berättelsen liv
• styckeindelning
• ett varierande språk

Till sist, kom ihåg att läsa igenom berättelsen flera gånger för att förbättra den och undvika slarvfel.

Ja, hur svårt kan det vara…

Jo, jag skulle ju fortsätta med boken. Och vad gör jag istället? Hittar en ny novellutmaning. Den förra höll jag väldigt tyst om, bara min dotter och min väninna fotografen som tog författarporträttet visste om att jag skickat in ett bidrag till Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Och bidraget kom med, och antologin har release i Stockholm i början av juni och i Göteborg den 12:e i samma månad. Jag har alltså bevisat för mig själv att jag kan, den första och egentligen den enda nödvändiga att bevisa något för, och nu kan jag helt lugnt berätta att jag skriver på en novell som jag ska skicka in till Ariton förlag senast 30 maj. Instruktioner hittar du här http://www.aritonforlag.se/medverka-en-novellantologi-om-livsforandring/

Första handskrivna utkastet är klart, och så fort jag och omständigheterna ger ett bra tillfälle skriver jag in den i datorn, och sen är det ”bara” att starta redigerandet. I morgon berättar jag om några novellskrivartips jag snappat upp.

Ofta tänker jag på hur privilegierad jag är på många olika sätt och på olika nivåer av livet. Om jag först tänker övergripande, så lever jag i ett land i fred och med sociala förmåner. I min personliga sfär har jag fantastiska nära relationer, och vänner från förr och nytillkomna. Dessutom har jag ett jobb som skänker djup tillfredsställelse, genom möjligheten att få bidra och få vara med en stund på vägen i en människas liv, med de utmaningar och svårigheter som ett liv innebär. Jag avslutade just en samtalsserie med en klient och fick ett tackkort, en kruka med tulpaner och en strut med grymt goda chokladpraliner. Det som gladde mig allra mest var texten på kortet, som tackade för ovärderlig hjälp. Häromdagen föreläste jag om Belladots produkter och minglade runt bland en massa positiva deltagare. En annan dag har jag  handledningsgrupp och får prata om mitt hjärteämne, kommunikation och samförstånd. Ytterligare en annan dag skriver jag texter, till en informationsbroschyr. Omväxlande, omtumlande och otroligt spännande jobb, varje dag. Jag får ofta kommentarer om vilket intressant jobb jag verkar ha. Det håller jag mer än gärna med om. Och så skriver jag på min roman dessemellan, ett äventyr för sig.