Vissa dagar räcker inte tiden till, och andra dagar flyter allt precis som det ska. Kanske inte en dag fylld med paus och vila, men en tillräckligt tillfredsställande dag trots allt.

Jag hade en plan för vad jag ville hinna med, precis som jag haft de dagar tiden evaporerat på något mystiskt sätt utan att räcka till, och nu är allt utfört. Denna härliga känsla, att pricka av punkt för punkt på min lista strax innan förberedelserna inför natten tar vid.

Är det månne Luther som ler från det ställe han numera vistas, över att jag plikttroget gått från A till B och vidare nerför punktlistan. Eller är det mitt alldeles egna sinne för ordning och reda som gläds med mig?

Oavsett vilket, kan lärdomen vara att planera in lagom många göromål för att kunna klappa sig själv på axeln och vara nöjd.

Att vara här och nu – ett ganska slitet uttryck vid det här laget. Jag försöker undvika att använda det, men kom ändå att fundera över innebörden idag. Jag har skrivit tidigare, exempelvis igår,  om svårigheten att få till allt jag vill. När jag trots att det inte är det minsta funktionellt envisas med att göra för mycket, behöver jag stänga av kontakten med min inre vägvisare som annars skulle stoppa mig från det jag planerar.

Det gör jag och anser vid dessa tillfällen ändå att jag är här och nu. Det vill säga att jag är fokuserad på det jag gör eller upplever. Fokuserad både med kroppen, hjärnan och oftast känslorna. Det som saknas är den mer existentiella närvaron, den som ger och får energi av kontakten på djupet, både med mig själv och andra. Alltså är det inte gott nog med här och nu i största allmänhet, utan det ska till ett komplett här och nu för både kropp och själ.

Idag har jag haft en supertrevlig dag med min man, syster och svåger. Vi gjorde en utflykt, åt lunch och pratade länge, länge.

Utan att egentligen hinna landa hemma, var det dags för spanskakurs. Kroppen försökte övertala mig att stanna hemma och ta det lugnt, läsa en bok eller bara slappa. Men jag tycker spanskakursen är mycket givande, och dessutom lär jag mig nya ord och uttryck. Så jag ignorerade min gnälliga kropp och gav mig iväg. Fast om jag lyssnat hade jag valt att vila. Där är mitt ständiga dilemma, att jag vill göra allt, hela tiden. Och skriva, det vill jag också, så här sitter jag i sen timme och författar. För bloggutmaningen ville jag också vara med i…

Det finns dagar för många olika ändamål, för att uppmärksamma viktiga saker, allt mellan himmel och jord. Ibland blir det fånigt, tycker jag, men inte idag.

Små barn och djur är de som är mest sårbara, som inte kan tala för sina rättigheter eller försvara sig mot våld. Fast du kan väl inte jämföra djur och människor, säger många. Nej, djur är djur och människor är människor, men båda kategorierna av levande varelser förtjänar att bli behandlade med respekt och i enlighet med vad som är passande för vars och ens unika egenskaper. Såklart en kanin ska behandlas annorlunda än en bebis, men den förtjänar inte att utsättas för tortyrliknande experiment. Jag är medlem i Djurens rätt, och en del bilder som finns med i deras medlemstidning är så plågsamma att titta på, att jag snabbt bläddrar förbi. Att vara medlem där är det minsta jag kan göra. Att köpa smink och annat som inte är testat på djur likaså. Att vissa försök behövs för att hitta botemedel på svåra sjukdomar må möjligtvis eventuellt vara hänt i undantagsfall. Dock är frågan, från en lekman, om det verkligen är nödvändigt med dagens utvecklade teknik?

Hur svårt ska det vara att behålla kontakten inåt, till egna tankar och känslor att vila sig i en stund, mitt bland andra människor?

Jag älskar att ha människor runt mig som tillför glädje och inspiration. Om jag inte har det blir livet oftast tomt och på gränsen till meningslöst.

Trots detta, försvinner min energi efter ett tag, tydligen behöver jag vara för mig själv helt och hållet för att tanka på ny energi. Undrar hur lång tid som kan behövas? Det måste utforskas, för att uppnå bästa möjliga balans. Balans är ett favorittillstånd!

Svaret på hur ofta mina tankar befinner sig i nuet är en smula pinsamt. Alldeles för sällan, milt uttryckt. Jag har alltid haft en tendens att gå igenom vad jag sagt och gjort, för att oftast hitta något som kunde gjorts bättre. Precis som i schablonbilden ser jag av tio saker jag varit delaktig i, den enda saken som blev fel istället för alla de nio som blev bra. Trots att jag vet hur vanan, grundtankesättet, uppstått i barndomen, är det svårt att lära om. Trots många kurser och böcker, och därmed vetskapen om hur jag vill göra, verkar den gamla uppkörda tankevägen vara lättast att vandra. Den nyupptrampade smala stigen är alltför svår att hitta och om jag ändå går där, alltför lätt att gå vilse ifrån.

Jag tror att ett bra sätt är att återföra sig själv till nuet, inte backa till händelser som varit, och därmed kringgå problemet. Att jag på köpet inte kan oroa mig framåt, över saker som mest troligt ändå utvecklar sig på ett helt annat sätt, är en extra bonus.

Underbart att forskningen kommer ikapp det vi egentligen vetat väldigt länge. Egentligen ända sedan skapelseberättelsen i bibeln, där skaparen vilade på den sjunde dagen.

Hjärnforskaren Agneta Sandström säger att vi måste återhämta oss, fylla på energiförråden och läka skador, efter en ansträngning. Det finns gamla undersökningar som visar att stresskurvan under dagen sänks för männen vid hemkomst från jobbet, medan den i stället höjs för kvinnor. Som sagt en gammal undersökning. Om dagens föräldrar fördelar hemarbete och omsorg om barnen lika mycket, kan man misstänka att även männens kurvor nu liknar kvinnornas. Oavsett vilket, är stressrelaterade sjukdomar den vanligaste orsaken till sjukskrivning nuförtiden. Risken för stroke och hjärt/kärlsjukdomar ökar dessutom vid långvarig stress och psykisk ohälsa.

Agneta Sandströms forskning visar vad som händer i kroppen med kortisolet vid utmattning. Hennes recept är att koppla av ordentligt, dvs att verkligen göra ingenting, inte ens slötitta på en teveserie. Hon betonar också vikten av att få ordentlig djupsömn. För dålig sömn är ett viktigt varningstecken på att kroppen inte varvar ner ordentligt. Sömnen är vår största källa till återhämtning. Tur att jag alltid gillat att sova!

Jag har mött många utmattade eller väldigt nära gränsen. Ämnet förtjänar att vändas och vridas på ordentligt. Min huvudperson Mia kommer väldigt nära gränsen där tiden som behövs för återhämtning blir långdragen.

Den har dagen har verkligen sprungit ifrån mig, fastän jag har skyndat mig hela tiden. Och nu närmar sig klockan Askungekritiska klockslaget, och inget inlägg har jag förberett. Väntar och längtar efter att min syster och hennes sambo ska komma på en veckas besök, får skylla på det. Ska hämta dem vid flyget om en timme.

Så idag blir det inte mer än detta. Hade jag inte varit med i Blogg100-utmaningen hade det helt säkert inte blivit något inlägg överhuvud taget…

I natt svepte döden förbi mitt liv och tog med sig en fin äldre man. Även om det inte var helt oväntat, var jag inte förberedd. Är aldrig förberedd på det oåterkalleliga slutet på en levnadsbana, hur lång eller kort den än varit spelar ingen roll.

Sorg blandas med minnen. Mina sträcker sig ungefär tjugo år bakåt i tiden, medan min mans minnen finns med sedan längre än 60 år tillbaka. Ett stort tomrum och en djup saknad.

Jag tänker på min svärmor, och hur svårt det måste kännas att bli av med sitt yngsta syskon.

Syskon är viktiga på ett speciellt sätt. När båda föräldrarna är borta, är de tråden tillbaka till barndomen och kanske de personer som vi känt längst i vårt liv. Jag är tacksam för mina fyra syskon och hoppas att vi får ha varandra länge, länge.

Här är jag omgiven av en massa novellister, som tillsammans med ytterligare ett tiotal personer medverkar i Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Vi på bilden kommer att träffas under releasen som hållspå ”Under kastanjen.” Det känns verkligen magiskt att jag ska vara med som författare på en release i Stockholm.

Nu är det en novellantologi, men fantastiskt roligt att få vara med på riktigt. Och jag måste erkänna, smått generad, att det känns oerhört skönt att kunna berätta att min novell är på väg att bli utgiven, när folk som hört mig prata skrivande ställer den klassiska frågan: Hur går det med boken? Mitt svar nuförtiden, med ett litet ödmjukt leende, är att boken är snart klar och under tiden har en av mina noveller release i Stockholm den 3 juni. I år!