Min hjärna är fylld av ord och tankar, inte av bilder. Därför är det svårt för mig att föreställa mig bilder som redskap för personlig utveckling. Jag hade en handledare för många år sedan, som försökte hjälpa mig att skapa distans till andras känslor och inte ta in dem i mitt system. Han föreslog att jag skulle föreställa mig att jag gick in i en stor bubbla och drog igen en dragkedja runt mig för att vara skyddad. Fungerade inte alls. Lärde mig en mindfulnessövning, att sätta sina tankar på ett löv och låta lövet flyta bort med strömmen i en bäck. Funkade inte heller.

Idag funderade jag över vilken metafor, full av ord, som jag ville skapa för att beskriva vad jag behöver göra för att kunna avskärma mig om behov uppstår. Vips dök tanken på ett kylskåp upp. Jag är ett kylskåp. Om dörren är öppen för länge blir innehållet dåligt, och kan till slut ruttna. Det gäller att bara öppna dörren korta stunder, och sedan låta den vara stängd tillräckligt länge för att balansera ursprungstemperaturen. I kylskåpet (retro från 50-talet) finns också ett frysfack. Det som ligger där, låter sig inte påverkas alls, för det är stelfruset. Känner mig oerhört nöjd med denna metafor, för att sätta gränser runt mig själv. Om jag dessutom  berättar för nära personer, när gränsen mellan deras känslor och mina blir diffus för mig, kan de hjälpa mig genom att be mig stänga kylskåpsdörren! Detta måste min huvudperson Mia också få dra nytta av på något sätt, som jag får fundera ut längre fram.

Igår pratade jag inför två  grupper runt sexualitet, och kom förstås in på mitt favoritämne som är mänsklig kommunikation i alla former. Det finns undersökningar som visar att det bästa sättet att rätta till ett ickefungerande sexliv är att prata om det. Låter egentligen självklart, men är långtifrån det för alla. Jag tänker att det borde inte vara svårare att prata med sin partner om hur man vill ha det tillsammans  i sängen, än att prata om vad man ska äta till middag. Då är det oftast inget problem att prata om hur hungrig man är, hur mycket tid som finns till förfogande dvs om det får bli snabbmat eller trerättersmiddag.

Idag har jag haft ett arbetslag i handledning. Även här pratade vi runt kommunikation. Hur vi är som personer, våra personligheter, avgör hur vi vill processa information. Om vi är snabba in i en diskussion och vill fatta snabba beslut, eller om vi i lugn och ro vill sortera det vi hört för att sedan berätta hur vi tänker. Hur vi tolkar det som sägs, utifrån tidigare erfarenheter, kan få en avgörande betydelse för hur vi möter en annan människa och vad vi kommunicerar. Det enda sättet är, precis som i sexlivet, att metakommunicera, att prata om hur vi förhåller oss utifrån vilka vi är, och inte enbart om den konkreta situationen. Allt behöver ske med respekt för våra olikheter och med den absoluta uppfattningen om vårt lika värde som människor. Att skapa kontakt och relatera till våra medmänniskor är något som är livsviktigt från den dagen vi föds. Kontakten med sig själv och sin omgivning, är en viktig ingrediens i min kommande bok, som handlar om många olika relationer med första fokus på arbetsplatsen.

På väg till min träning idag tänkte jag på hur viktigt det är att anstränga sig fysiskt, och verkligen powerpromenera ofta, inte bara ta en liten shoppingtur då och då. En halvtimmes promenad dit och en halvtimme tillbaka. Dessutom gick jag till nästa ställe och hem igen, vilket tog en timme totalt. Frisk (ganska) luft och syresättning och blodgenomströmning, känns nyttigt och ger energi.

Hjärnan däremot har gått på högvarv ganska länge nu, och inte blev det bättre av att spela Alfapet med dottern och dessutom förlora stort. Jag behöver hitta sätt att stänga av den ibland, men det är inte så lätt har jag märkt. Även under tiden jag rör på mig, håller jag på att funderar på en mängd olika saker som ska hinnas med och hur jag bäst ska organisera min tid för att få till det.

Medveten närvaro fullt ut är nog den enda lösningen. Jag tänker att acceptans och medveten närvaro är kusiner som vandrar hand i hand, vid sidan av varandra. Acceptansen ger ett lugn, och underlätttar för medvetenheten i stunden, och att vila i det man håller på med ger också en sorts acceptans av att ta en sak i taget och fokusera på den. Själen får också sitt, via kontakten inåt.

Nu ska jag och min trötta hjärna sova, för i morgon blir en lång arbetsdag.

Ni har väl inte glömt att min novell ”Aldrig mer” blev uttagen till #älskanoveller – 30 nyanser av saknad? Eller att det är release i Göteborg den 12 juni på Litteraturhuset: http://goteborgslitteraturhus.se/event/automatiskt-utkast-2/

Idag träffades delar av Göteborgsgruppen för att lära känna varandra en aning, och för att planera. Vi som sågs, Elsa, Hanna, Susanne och jag, är alla debutanter utom Hanna som haft en novell publicerad i en annan antologi. Vi pratade om alla funderingar runt att bli publicerad, allt ifrån hur skriver man när man signerar, till hur vi ska marknadsföra oss eller till om vi ska ha fruktsallad på releasen eller inte. Mitt förslag om fruktsallad rönte ingen framgång, så den får jag spara tills min alldeles egna bok har release, för en dag kommer det att hända. Och ikväll ska jag ta mig an redigering av kapitel 2!

Aningens trött efter allt veckan innehållit, gjorde jag litet av varje i väntan på att komma igång med det jag lovade mig själv igår kväll, i väntan på sömnen. Att redigera fram ett vasst första kapitel. Jag har testat olika varianter, beroende på var jag tänkt att historien ska starta. Den finns ju redan nedskriven, men behöver omorganiseras en smula och finputsas. Under tiden jag inväntade inspiration, tog jag en snabbtitt på Facebook och hittade en skrivarblogg, som jag varit inne kort på förut. Gårdagens inlägg handlade om hur en bok ”bör skrivas” och där blev jag fast i mer än en timme, med penna och anteckningsblock. Jag har läst mycket om ämnet, men Pia Lerigons sätt att förklara gav innehållet tydlighet. Efter matpaus, gick jag direkt över till mitt manus och har arbetat intensivt i flera timmar, och känner mig pirrigt nöjd med mitt första kapitel. Syftet finns med, gestaltningen är där och karaktärerna lever. De små specifika detaljerna, konflikten, närheten till huvudpersonen. Ja, allt är ”by the book” men förstås i enlighet med min personliga författarröst, ifall någon undrar. Om  någon blir nyfiken på Pias sida, lägger jag till länken; http://pialerigon.hemsida24.se/

I min teve, eller snarare i digitalboxen tror jag, samlar jag på filmer för att ha till en trött dag. Igår var det en sådan dag, och jag såg ”Sabrina”. Den är från 1995 så Harrison Ford borde göra den sevärd tänkte jag. Romantisk komedi, såg ju en på bio häromdagen som jag skrev om tidigare. Men det har hänt mycket på dryga tjugo år i filmvärlden, bokvärlden och framför allt i den riktiga världen. Denna film har ändå 6,2 på IMDb, och roade mig en aning, tack och lov, medan jag satt och förutspådde nästa scen. Behövdes ingen kristallkula för det, men fängslades trots allt av känslor och ansiktsuttryck. Av ensamheten mitt bland människor, vilket gick som ett tema igenom filmen, ensamhet på olika sätt, men med samma sorglighet under ytan. Sabrina förstod jag direkt kommer att bli en skönhet längre in i filmen, för varför skulle hon annars ha fula glasögon, långt vildvuxet hår och bylsiga kläder i kombination med ett antingen buttert eller längtansfullt ansikte? Och att det var hon och Linus(HF) som skulle få ihop det såg jag också. Naturligtvis behövde hon tillbringa tid i Paris för att piffa till sig, så att hon knappt blev igenkänd när hon kom tillbaka. Slutligen var det bara frågan om hur mycket förvecklingar som skulle till, och hur många kritiska punkter som skulle passeras på vägen till målet. Några stycken blev det. Det stämmer väl bra överens med den dramaturgiska kurvan, som jag tycker är så tjatigt att behöva ta hänsyn till. När jag blir en stor och erkänd författare tänker jag ignorera den totalt;) Apropå det har jag tänkt på mitt första kapitel, fast inte utfört någon praktisk handling vad gäller manuset idag. Jag tänker mig att morgondagen ska bli gynnsammare.

Om jag vetat går hur trött i huvudet jag skulle känna mig ikväll, hade jag inte utlovat att skriva om acceptans. Men sagt är sagt, heter det i vår familj. Först något helt annat; för en stund fick jag åter bekräftat att det du önskar kommer, på oväntade sätt. Jag tycker det är svårt att hitta bilder, när jag bloggar varje dag. Inlägg utan bild känns alldeles för trist. Och simsalabim hittade jag ett inlägg i #blogg100 med länkar till FYRA sidor med fina gratisbilder att ladda ner. Lägger länken här för den nyfikne:

http://spontantupptrampadestigar.se/4-bildsajter-med-fina-fria-och-anvandbara-bilder/

Så var det acceptans. I Anna Kåvers bok ges en enkel och tydlig åttapunkterslista på hur du övar dig i acceptans. Det finns den långa varianten och även en sammanfattad kortvariant i slutet. Det är ingen tillfällighet att denna bok blivit ”kultbok” på KBT-området, den är en av de bättre jag läst om självhjälp, och jag har läst väldigt många. Jag gör en ännu stramare redovisning av punkterna, och rekommenderar boken å det varmaste. Att acceptera verkligheten är inte samma som att tycka om den, utan mer som ett villkorslöst konstaterande.

1. Ta ett eller flera djupa andetag med händerna öppna i vilsamt läge,  handflatan uppåt
2. Notera och beskriv din omgivning just nu utan att värdera, döma eller tolka
3. Notera och beskriv kroppen och ditt inre, låt tankar och känslor passera utan att dras in
4. Besluta dig för/välj att acceptera med hjärta, hjärna och kropp. Säg högt ”Det är OK”
5. Acceptera om och om igen, så ofta det behövs trycker du på din inre acceptansknapp
6. Acceptera i handling – gör det som behövs utifrån dina värderingar och prioriteringar
7. Undvik inte eller stäng av, utan utsätt dig medvetet för det jobbiga i lagom portioner
8. Acceptera dig utan att döma dig ifall du är oförmögen att acceptera, respektera dig själv

En kortvariant som sagt, som kanske är svår att greppa utan att läsa boken. Det är ju svårt för mig att veta, för jag har ju som sagt läst den med stor behållning och lär läsa om den flera gånger för att påminna mig själv.

Har jag ägnat tankeverksamhet åt min blivande bok idag? Jamen, fast det märks ingen större skillnad i själva manuset, men tänker mycket, det gör jag absolut.

Min huvudperson Mia, får en bok av sin väninna Serena. Jag hade många idéer om vad den boken skulle innehålla för klokskaper runt medveten närvaro, acceptans och annat viktigt. Först tänkte jag att läsarna inte behövde veta vilken bok det var, att jag bara kunde låtsas att den fanns, med författarens oändliga frihet. Men det kändes inte riktigt bra, var mest jag som inte orkade leta bok också, mitt i skrivandet. En dag nyligen när jag var på väg hem, smet jag in i en bokaffär, och där hittade jag en riktig pärla, ”Vem bestämmer i ditt liv?” och några dagar tidigare hade jag hittat Anna Kåvers klassiska bok på biblioteket. Jag gillar hennes 8 steg för att öva på acceptans. Berättar mer om det i morgon.

Det har blivit en hel del skrivande, dock mest av arbetsrelaterad karaktär. Jag skriver faktatexter åt ett företag, och idag har jag skrivit om ”knipskola”. Intressant ämne, och en utmaning att formulera sig på ett sätt som är både korrekt och lättläst.

I morse funderade jag över 50 frågor som Ann Ljungberg föreslår i sin lilla romanskola. Frågor som jag vill ha besvarade när boken är klar. Jag trodde inte jag skulle komma på fler än några stycken och är nöjd med de 35 jag skrev ner. Tänker att den övningen måste vara väldigt bra när man är i uppstarten på en bok och inte har klart än vad som ska hända. Mina frågor kunde jag i de flesta fall enkelt besvara. Fast tur är väl det med tanke på att boken är klar på ett vis.

Dagens bild har jag sparat någon gång, mest troligt från ett Facebook- inlägg, bara för att jag hade lust!