För några år sedan önskade jag mig mer mingel, nya vänner och att fler roliga saker skulle hända.

En massa bra saker har hänt, alla kopplade till att jag kom igång med min gamla dröm att skriva på riktigt och anmälde mig till en första skrivarkurs.

Sedan dess har jag fått fantastiska vänner runt om i landet, många skrivande och några inte. Och nu duggar inbjudningarna till releaser tätt under våren. Problemet är att de flesta äger rum i vår fina huvudstad, medan jag bor i vår andra och särskilt fina stad Göteborg. Tyvärr har jag fått tacka nej till flera, men gläder mig åt tre stycken i maj/juni och en kontorsinvigning hos Ordberoende förlag. Idag föll bitarna på plats med tider och boende. Så nu är det bara att skriva på, för snart ska jag bara roa mig. Behöver hinna med mitt inkomstbringande arbete dessutom när morgondagen inleder arbetsveckan.

Jag har längtat länge efter att bli publicerad, inget särskilt konstigt för en person som skriver skönlitterära texter. Men att det skulle kännas så starkt, till och med att se det färdiga korrekturet på omslaget till novellantologin där jag medverkar, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Längtar tills boken är klar, och till releaserna i Stockholm och Göteborg där jag ska medverka.

Det som ska bli mest spännande är att få höra vad läsaren tänker, hur hen blir påverkad av berättelsen och om jag lyckats förmedla essensen i saknad som är temat för antologin.

Spännande är också att äntligen få läsa alla andras bidrag, från personer jag känner och från personer jag förhoppningsvis kommer att lära känna. Ordberoendes förläggare Ewa Åkerlind uttryckte häromdagen hur berörd hon blev av novellerna, och hur hon glömde korrekturläsa för att istället läsa vidare för att se hur de skulle sluta. Ett gott betyg av en garvad förläggare. Under väntans tid arbetar jag oförtrutet vidare med omstrukturering och djupredigering av mitt romanmanus.

”Becoming a Writer” skrevs redan 1934, vilket är helt obegripligt när jag läser den, så aktuell känns boken. Min dotter gav mig den i födelsedagspresent förra året. Jag har läst en del, men inte hela boken. Men nu ska det bli av till slut. Har kommit en bra bit på väg och förundras över hur väl Dorothea Brande beskriver författandets mödor och vilka idéer hon presenterar för att komma över hindren på vägen mot att behärska skrivandets konst. Det är inte en skrivteknisk bok. Den berättar inget om hur man skapar en bra plot.

Utan berättar om de två delpersonligheterna en författare behöver ha för att lyckas få till läsvärda texter. Dels den delen som är i kontakt med det undermedvetna, det som bara flödar och som förvånar till och med den som skriver. Och dels den kontrollerade, disciplinerade delen som strukturerar och bedömer.

Delpersonligheter har alltid fascinerat mig sedan jag lärde mig om dem i samtalspedagogutbildningen och senare läste om dem i Hal och Sidra Stones bok, ”Omfamna ditt inre”. Så ett plus i kanten för Dorothea. Strax kommer nästa, när hon beskriver det enda sättet att träna sig i att få fart på det intuitiva skrivandet. Nämligen att direkt du går upp på morgonen sätter du igång att skriva. Och är inte det precis vad jag redan gör, inspirerad av Julia Camerons kreativitetsbok, som jag berättat om tidigare. Nu måste jag läsa vidare och se vad mer för intressanta råd som nedtecknades 1934!

Fyra veckor har passerat i rasande fart sedan jag lämnade ett vintrigt Göteborg, för att ikväll ha återvänt till våren. Tiden däremellan har jag tillbringat i Las Palmas med min man.

Vi har levt ett alldeles vanligt liv med matlagning, disk och tvätt och trevliga samtal under tiden. Dessutom har vi haft en del guldkanter, såsom en utflykt med övernattning till Osorio, naturvacker gård om än dock något kyligt sovrum. Elva grader är för kallt även för nordbor, vilket spanjorerna inte förstod. Vi borde väl vara vana tyckte de. Jo, utomhus men inte i sovrummet… Utflykten gjorde vi tillsammans med andra som studerar spanska och diverse ämnen, de flesta från Las Palmas men även några ”etrangeros” som vi. Ytterligare en dagsutflykt till Sioux city, blev det med spanskagruppen.

Min syster och sambo gjorde en veckas besök hos oss. Då levde vi semesterliv, solade, badade och åt på restaurang varje dag.

Ett sannerligen underbart liv, som fyller mig med tacksamhet.

Häromdagen hittade jag dessa visdomsord skrivna på en affisch med fotot på mannen som röker pipa. Jag blev nyfiken på ursprunget till visdomsorden, eller budorden som de kallades. Efter en stunds letande inser jag att de i alla fall inte är från någon uråldrig visdomskälla, utan av osäkert ursprung. De används på affischer av olika slag och finns på en mängd websidor. Till viss del påminner de om kristendomens tio budord, fast jag gillar dessa bättre och väljer därför att dela med mig av dem.

Treat the Earth and all that dwell therein with respect
Remain close to the Great Spirit
Show great respect for your fellow beings
Work together for the benefit of all Mankind
Give assistance and kindness wherever needed
Do what you know to be right
Look after the well-being of Mind and Body
Dedicate a share of your efforts to the greater Good
Be truthful and honest at all times
Take full responsibility for your actions

Mellanmänsklig kommunikation är ett delikat system, där en slarvig mening kan lämna spår i mottagaren länge efteråt. Även om jag läst om och lärt ut modeller för hur vi kan undvika missförstånd och att anklaga den andre när vi uttrycker oss, misslyckas jag ibland utan att ens märka det.

Lika viktigt som att kunna uttrycka oss, är att ta ansvar för våra känslor när vi får höra något som väcker ilska eller ledsenhet eller något annat. Om vi tar ansvar för att det är vår egen tolkning av det sagda som skapar känslan, och inte orden i sig, kan vi också berätta för den andre hur meddelandet vi fick togs emot. Även här utan anklagelse eller fördömande.

Det kluriga är att ibland får vi inte kontakt med underliggande känslan, inte jag i alla fall, förrän långt senare. Vi tror att vi förstår, vi lyssnar så bra och bekräftar den andre, men under ytan bubblar en okänd vulkan av frustration som rätt som det är sprutar ut känslofyllda ord.

Att under samtal stanna upp ett slag för att vända fokus inåt, för att kontakta känslorna och lyssna på vad de har att berätta, kan förhindra att förflugna ord lagras och irriterar undermedvetet, tills lavaströmmen rinner över en dag långt senare. Om den ändå gör det behöver man skärskåda sig själv, bättre sent än aldrig, leta sig tillbaka till ursprunget till lavaströmmen och berätta om den. Självklart utan anklagelse, en konst att utveckla under resten av livet!

De flesta, inklusive mig själv, vet att vi firar första maj utifrån att det är arbetarnas dag. Men jag visste inte exakt hur firandet startades och när, vilket gjorde mig nyfiken. På Svt-sidan fick jag svar  samt hittade fotot från Wikimedia Commons: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varfor-firar-vi-forsta-maj

I Chicago den 1 maj 1886 startade traditionen. Över 350 000 arbetare gick ut i generalstrejk för 8 timmars arbetsdag i USA och bättre arbetssituation. Två dagar senare sköts sex obeväpnade demonstranter av polis och många skadades. Dagen därpå skedde massakern vid Haymarket i Chicago med blodiga följder. Några år senare, 1890, demonstrerade arbetare på många platser för att hedra offren från massakern och fortsätta kampen för arbetarnas rättigheter. Så också i Sverige, där ca 20 000 demonstranter gick mot Gärdet i Stockholm. Sedan dess har arbetarnas dag fortsatt att uppmärksammas världen över.

Först 1939 blev 1 maj allmän helgdag i Sverige. De röda flaggorna symboliserar allt arbetarblod som spillts.

I mitt yrke och min klasstillhörighet kan jag inte kalla mig för arbetare, men i mitt hjärta är det fullt möjligt. Född av arbetarföräldrar och uppvuxen med mycket knappa ekonomiska resurser, tänker jag en dag som denna på alla i världen som inte har det lika bra förspänt som jag och mina närmaste.

Ibland känns det obehagligt med den sårbarhet jag utsätter mig för genom att vara aktiv på sociala medier, såsom mitt favoritställe Facebook.

Igår fick jag ett  meddelande från en av mina vänner på messenger, med en länk att öppna. Hon (som jag trodde) hade skickat ett gruppmeddelande med en länk. Jag blev, som jag brukar när tekniken bråkar med mig, irriterad när jag inte lyckades öppna den på min dator. Testade på mobilen, och fick fram ett foto av en massa okända, och förstod ingenting. Och tänkte inte vidare på det, utan konstaterade för mig själv att jag väl hamnat i gruppen av misstag.

Idag hade det varit aktivitet i gruppen, och jag insåg att min väns konto var kapat. Och att jag borde byta lösenord. Ville inte riktigt tro på detta, men fick svar av en av de andra i gruppen att om jag öppnat länken var mitt messinger också kapat. Nu har jag bytt lösenord, irriterande för jag gillade mitt gamla, och det verkar inte som om mitt konto påverkats. Men helt säker känner jag mig inte, och det är en obehaglig känsla.

Om jag skulle berätta detta för en del motståndare till att delta i liknande medier, skulle de få vatten på sin kvarn, att det är riskfyllt att finnas med. Men samtidigt tycker jag att fördelarna är väldigt många, med givande kontakter i olika grupper och kontakt med vänner från olika platser i världen.

Jag hoppas verkligen att ingen av mina vänner drabbas, och är tacksam för att min datakunnige man sett till att vi har ett gott virusskydd i datorerna, så att jag inte kunde öppna den smittade länken i min dator. Man lär så länge man lever, och ändå visste jag att man inte ska öppna osäkra länkar. Det är det försåtligaste av allt, att länken kommer från en god vän. Som en trojansk förrädisk häst, som lurar många. Nästa gång ska jag vara förberedd. Nu vill jag behålla mitt nya, ännu mer finurliga lösenord.

Fotot på denna gula ros som är dagens bild tog jag för många år sedan i trädgården som vi då hade. Att fotografera alla vackra blommor var ett stort nöje, och kreativiteten blommade.

Några år senare behövde jag modernisera min hemsida, och då kom rosen till användning. Jag satt i timmar tillsammans med en god väns son, och testade olika varianter för att skapa en tilltalande hemsida. Ett trevligt och fruktbart samarbete, där rosen prydde sidan om coaching.

Nu är den sidan utbytt mot ytterligare modernare variant, men finns fortvarande i cyberrymden under namnet www.amadora.se ifall någon blir nyfiken. Min första är borta, och tur är väl det.

Rosen har fått ny färg med hjälp av min bonusson och pryder nu bannern på denna hemsida, som kom till under kreativt samarbete. Den kreativa energi som ungdomar har smittar av sig på mig och gör att jag i diskussioner kommer på idéer som inte dykt upp annars.

Idag hjälper min man mig med layout till visitkort, där rosen i sin nya form ska finnas med. Jag gillar förnyelse men samtidigt vill jag känna igen mig och ha förankring i historien .

Kreativitet är förnyandets energi och förutsägbarheten ger stabilitet och trygghet, en perfekt kombination för mig.

I morse när jag gjorde morgontitten på Facebook, för att se vilka intressanta händelser jag missat under natten, hade en av mina vänner delat en länk från ”Njut av livet”.

• Korta och koncisa råd runt utbrändhet. Och gulliga bilder från Nalle Puh och hans vänner.
• Först fem saker som ökar risken att bli utbränd:
• Du har höga krav på dig själv
• Du är väldigt omtänksam
• Du har svårt att säga nej
• Du blir ofta besviken på dig själv
• Du tänker mer på andra än dig själv

Bästa knepen för att slippa bli utbränd, också befriande fåordiga:

Slappna av! Be om hjälp! Sätt gränser! Sov mycket! Gör ingenting! Lyssna på musik! Var ute i naturen! Träffa personer som ger dig energi!

Naturligtvis vet jag att omständigheterna runt utbrändhet och utmattningssyndrom är oerhört komplexa. Jag tror ändå att dessa enkla steg kan vara till stor hjälp för att förebygga problemet som drabbar de flesta av oss någon gång i livet. Eller åtminstone göra livet lättare och mer behagligt att leva. Hade Mia, min huvudperson, följt dessa råd redan från början hade hennes livsresa varit en annan!