Handledning är ett av mina arbetsområden, spännande och omväxlande uppdrag på skolor eller förskolor. Antalet uppdrag har krympt med åren, och jag är glad över att ha några grupper igång.

Eftersom huvuduppgiften ofta är att förbättra gruppens kommunikation  och därmed deras samarbete, använder jag mig gärna av NVC som förhållningssätt och modell. Nonviolent Communication kallas ibland giraffspråk. Giraffen används som symbol eftersom den är det landgående däggdjur som har störst hjärta, vilket väl behövs för att få fart på blodet ända upp i huvudet. NVC kallas även Hjärtats kommunikation, eller Compassionate language. Den långa halsen har också symbolisk betydelse av att se saker litet från ovan, att lyfta sig utanför sina känslor och kunna uttrycka sig utan att värdera eller döma sina medmänniskor.

Idag utgick jag ifrån en konkret problemsituation, och presenterade de fyra stegen i NVC:s modell. Fastän jag pratat om detta så många gånger finns det alltid nya infallsvinklar och nya insiktsfulla kommentarer från gruppen.

Jag önskar att fler fick ta del av denna kunskap i hur man skapar samförstånd i stället för motstånd och missförstånd. Mer att läsa finns på den amerikanska organisationens hemsida: https://www.cnvc.org/ Skaparen Marshall Rosenberg avled för några år sedan. Hans bok lever än; ”Nonviolent Communication – ett språk för livet” går in på förhållningssättet som baseras på ömsesidig respekt och att sätta behoven i fokus för att uppnå förståelse. Den finns att köpa på http://friareliv.se/sv/

Modellens fyra punkter i sin korta form:

• observation – förmedla det du ser eller hör (inte dina tolkningar av det som sägs)
• känslor – berätta hur du känner dig i situationen (inte dina tankar om den)
• behov – ta kontakt med ditt behov dvs varför du känner som du gör (inte dina strategier för att få som du vill)
• önskemål – formulera vad du skulle önska att den andra personen gör (inte dina krav)

På hemsidan och i boken finns förstås mycket mer att lära om hur vi kan undvika krockar och konfliker i våra olika relationer, allt från arbetsrelationer till våra olika privata. På Friarelivs sida finns mycket mer litteratur på temat. Som vanligt gläds jag åt att få arbeta med precis det som jag vill.

Tiden som jag planerat att ägna åt ett väl genomtänkt inlägg, gick i stället till att radera en väldig massa skräpmail. Jag skulle bli väldigt glad om jag lärde mig hur det går att undvika sådana. Tur ändå att det finns en spärr så att de inte kan bli publicerade utan mitt godkännande. Jag markerar dem som skräppost, och tänker att då ska aldrig liknande kommentarer kunna komma in på sidan, fast det gör de ändå. Tröttsamt och irriterande!

På annandag pingst för 25 år sedan dog min pappa. Exakt datum kommer jag aldrig ihåg, för det är inte speciellt intressant.

Han föddes mitt under första världskriget, 1916, vilket känns som oerhört länge sedan. Att tänka tanken att en av mina föräldrar skulle fyllt 100 år, känns mycket märklig.

Då borde jag också vara till åren kommen, även om han var förhållandevis gammal när jag föddes. När jag tänker på hur tekniken utvecklats under mina år, kan jag hålla med om att den var föråldrad när jag föddes.

Men om jag tänker på hur mitt liv och därmed förhoppningsvis jag själv utvecklas i stort sett varje dag, känner jag mig som en nyfödd med nyfikenhet och öppenhet inför allt jag upplever och har framför mig.

Om jag agerar utifrån plikt eller kärlek kan ses i flera dimensioner. Jag funderar över hur lätt det är att välja plikten i stället för kärleken till mig själv. Jag är uppvuxen med det gamla kungavalspråket ”Plikten framför allt” som Gustav den VI Adolf tog till sitt. Kom på först idag att det måste ha påverkat mig. Jag väljer alltid (oftast) att klara av pliktgöromålen först för att känna mig helt ledig sedan. Problemet är bara att ganska ofta finns det ingen tid över till att bara göra det jag vill.  Att av kärlek till mig själv ta hand om mig såsom exempelvis att vila när jag är trött istället för att pressa mig själv litet till. Gränsen finns alltid en bit bort. Så jag ska träna på att låta nöjet få inleda för att sedan klara av plikten. Dessutom behöver plikten ibland nagelfaras för att den kan vara en illusion. Om jag synar den närmare kanske den löser upp sig precis som om den vore en hallucination. Det vill säga om jag synar den under luppen som heter egenvilja och egenvärde. Vill jag verkligen göra detta? I så fall varför, av plikt eller kärlek? Av ångest eller i glädje? Av tvång eller i frihet? Att ställa mig den frågan både i de egna valen liksom i hur jag väljer när det gäller andra människor. Jag skulle inte vilja att någon av de mina, familj eller vänner, hjälper mig utifrån tvång eller plikt. Då är det rimligt att jag inte heller utsätter dem. Utan tar mig tiden och ansträngningen att känna efter på djupet innan jag svarar ja på en förfrågan eller erbjuder min hjälp.

Idag var det sista dagen av tre dagars jobb på NJF Congress på Svenska Mässan. Ett otroligt välfungerande arrangemang med föreläsningar och event.

Spännande och lärorikt att möta alla barnmorskor och ta del av deras erfarenhet och gedigna kunnande.

Det som berörde mig mest var ändå den fantastiska personalen från Gothia Towers som ordnade fram mat till alla dessa hundratals människor. Professionella, personliga och hjälpsamma. En av damerna frågade till och med mig idag om jag var bättre i halsen, för min röst har varit på gränsen till obefintlig av all ansträngning. De hade järnkoll på all specialmat, och såg ut att ha det trevligt tillsammans med sina arbetskamrater. Kände igen en del av den hjärtliga jargongen från tiden då jag arbetade extra som servitris på en liten restaurant. Pratade idag med en som arbetat väldigt länge, om hur det sliter på rygg, höfter och leder att bära tunga brickor och luta sig snett framåt vid bordsservering. Att trots detta ha ett leende till övers och komma ihåg mitt namn när jag kommer för att hämta min specialmat är beundransvärt. Jag önskar att fler tog sig tid att uppmärksamma dem som i sina serviceyrken hjälper oss och genom sitt arbete bidrar till vår bekvämlighet.

Vilka glasögon har du på dig eller vilken lins ser du igenom när du betraktar din omgivning? Hur menar jag då? Jo, jag tänker på det filter vi alla har, som är format av vår barndom och våra upplevelser sedan dess. Jag tänker på hur viktigt det är att vi är medvetna om de tolkningar av verkligheten som vi gör i varje ögonblick.

Om vi låter dessa tolkningar vara oreflekterade, om vi inte märker vilka glasögon vi går omkring i, riskerar vi att hamna i missförstånd eller att såra människor runt omkring oss. Att per automatik tro sig sitta inne med sanningen om hur verkligheten är, kan bara leda till svårigheter. Som tonåring såg jag det mesta som svart eller vitt, och visste precis allt och tog mig rätten att döma omgivningen efter mitt egna rättesnöre.

Med åren hoppas jag att jag fått en ödmjukhet, samtidigt med kunskapen om att det finns lika många sätt att uppfatta omgivningen som det finns personer som ser den. Ändå glömmer jag bort, inte alltid tack och lov, att det alltid finns tolkningsmöjligheter i all mellanmänsklig kommunikation. Enda möjligheten för att förstå varandra är att utforska varandras verkligheter och därmed skapa en förstorad gemensam bild.

När jag för ett tag sedan en grupp och hade föreläsning frågade en av deltagarna mig vad jag jobbade med för olika saker. När jag hade räknat upp mina olika uppdrag utbrast hon med ett stort leende: ”Vilket roligt jobb du har!”

Jag håller fullhjärtat med henne. Idag har jag träffat mängder av barnmorskor som är på en nordisk jordemorkonferens. Dessutom finns delegater från ett sånt avlägset land som Etiopen. Fantastiskt att ta del av allas erfarenheter och berätta om bäckenbottenträning och visa Belladots produkter. Ikväll får jag vara helt tyst, för rösten behöver återhämta sig inför morgondagens konferens.

Gamla ordspråk rymmer mycken klokskap, oftast. Eget beröm luktar illa; har jag dock aldrig hållit med om.

Det vore då fint att säga att jag ofta berömmer mig själv, i ensamhet och inför andra. Tyvärr är det inte så. Det ingår i min lista på utvecklingsområden. Jag börjar genast. Egentligen kom berömmet först från någon annan i ett samtal vi hade idag. Jag berättade en sekvens om mig och min dotter. Personen fick tårar i ögonen och sa: ”Du är ju en fantastisk förälder!” Jag blev så berörd av hur berörd hon var, att jag inte kom mig för att humma generat utan lät mig själv suga åt mig av hela mitt hjärta. Jag som ständigt tänker att jag kunde gjort mer, kunde gjort annorlunda, borde… Och så fick jag denna gåva. Så nu vill jag berätta att jag är en fantastisk förälder!

Vädergudarna fortsätter att vara nådiga, och jag fortsätter att njuta av naturens vackra rikedom mitt i storstaden.

Idag promenerade jag från Östra till Sävedalen via ett parkområde och bland stora sjok av vitsippor växte några små blå blommor. Tänkte att det var blåsippor, fast kände inte riktigt igen bladen. Men vad spelar det för roll vilken art det är, när den lyser med himlens blåaste färg.

Litet filosofiskt tänker jag att så enkelt borde det alltid vara, att vilken färg eller vilket folk människan tillhör borde inte spela någon roll, utan var och en av oss borde få lysa med sin egen kraft och leva ett fritt liv.

Det var väl bibeln som pratar om att vara som blommorna på marken. Kanske med den innebörden?

 I år mer än någonsin, njuter jag intensivt av alla vackra träd och blommor som fullkomligt exploderat i växtkraft i mitt närområde där jag bor så centralt man kan komma i Göteborg.

Träden som kantar Södra vägen strålar i lila skrud och plockar fram poeten i mig, som jag inte trodde fanns. Men jag ska bespara er mer av den varan.

Det jag funderar över är varför jag tar in prakten så mycket intensivare än förr om åren? Mitt positiva jag vill tro att min träning i att vara närvarande i nuet har gjort att jag uppmärksammar min omgivning mer och därmed får en starkare upplevelse. Min negativa sida säger att det har ingenting med personlig utveckling att göra utan handlar om att med åldern ökar sentimentaliteten inför naturens under. Tja varför inte både och, säger vågen i mig!