Funderade länge inför vår remembering av Vigdis på vad jag skulle bidra med, men kunde inte komma på något som kändes rätt.

Tänkte till slut att det kommer att visa sig när det är dags. Och så sant detta var, precis som det är för mig varje gång. Jag ska verkligen komma ihåg att vila i den tanken, att det kommer att visa sig och lösa sig på bästa sätt, nästa gång jag är på väg att stressa upp mig och hamna i låst läge.

Jag var dagarna före vår träff på besök hos min nyaste väninna, som spelade sin bror Björn Rietz sång för mig, och visade skivfodral med texten;  ”Followed by an angel”. Nu visste jag vad jag skulle läsa.

Vi fick en fin stund i går kväll, med kontakt via teknikens underbara värld med dem som inte kunde närvara. Ninni, värdinna för 2016 års träff hade dukat vackert för vår saknade vän, som fick vara med via bilden i hennes hem Norge 2011. Tänker att hon även var med i luften omkring oss.

”We´re walking with you,

we´re the sun behind your moon

We´re talking to you

the stillness sings our tune

Go with the Flow

Run wildly with the rains

Stand tall on yor toes

We´ll ease you from the pain

Your love is all we need

Your love is all you need” av Björn Rietz

Idag ska jag träffa mina NVC- vänner igen. På bilden som är tagen i maj 2013 är vi i England, alla utom Hannah från Holland som inte kunde komma. Förra året vid denna tiden var vi samlade i Las Palmas, förutom Tracy från England och Hannah.

I år är det Göteborgs tur, med Ninni som värdinna. Denna gång kan Hannah medverka, men en av oss kommer aldrig att kunna medverka i detta fysiska liv. Vigdis lämnade oss i november förra året. Tre av oss fick några dagar tillsammans med henne i den norska fjäll- och fjordvärlden. Vi visste att det var sista gången vi skulle ses, och tog vara på glädjen i att umgås och i stundens allvar pratade vi om liv och död, om hur vi vill ha det efteråt, vad som är viktigt när man vet att man ska dö. Mellan dessa stunder av sorgsamheter, åkte vi in till byn och handlade på konditoriet och i barnklädesaffären, med Vigdis i rullstol. Vi skrattade, pratade och skämtade med varandra som om döden inte fanns mitt ibland oss. Växlade mellan de stora livsfrågorna och de små nära sakerna som julklappar till Vigdis barnbarn.

Tio dagar efter vi lämnade Stavanger somnade Vigdis in med sina närmaste vid sin sida. Och idag ska vår grupp träffas igen, minnas, sörja och samtidigt fira våra stunder tillsammans under åren sedan vi lärde känna varandra på NVC-kurs i Grekland 2008.

Äntligen var det dags för release igen. Jag älskar att vimla runt och prata om författarskap och skrivande samtidigt som jag möter gamla vänner. Denna release var för boken Operamopsen, skriven av Disa Åberg och hennes dotter Linda Bonaventura, om ett stambyte i ett hus där en mops spelar en av huvudrollerna.

Särskilt roligt var att min storasyster Lena skrivit en blurb och även var den som intervjuade författarna om bokens uppkomst.  Att sedan en av mina favoritsångerskor Frida Örhn sjöng tillsammans med Linda var fantastiskt.

Nu sitter jag på tåget hemåt. Nöjd med dagen och ser fram emot läsning av den sällsamma historien om en svart mops och kärleksaffärer  och allt annat som händer i denna tragikomiska historia.

Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm, för att gå på release i morgon.

En rad sammanträffanden gör att jag ska gå på just Disa Åbergs release av hennes och dotterns bok ”Operamopsen”.

Hösten 2014 pratade jag med min storasyster i telefon och berättade att jag skulle på skrivarkurs i Las Palmas. Det skulle Lenas väninna också. Som jag suttit mitt emot när Lena fixade in mig på radiogalan några år innan. Jag hade sett namnen på kursdeltagarna, fast inte kopplat ihop namn och person. Och nu fick jag chansen att prata närmare med Disa under en veckas kurs.

Jag hoppas verkligen att Operamopsen blir den succé som den förtjänar. Disa höll på att skriva det sista under kursen. En synnerligen annorlunda, fantasirik och rolig historia. Hur hon och dottern Linda fördelade skrivandet vet jag inte, men får säkert höra det under releasekvällen. Operamopsen finns redan på Storytel! Nu håller jag tummarna för resten!

Här är kursdeltagarna. Bakom Disa sitter Ordberoende förlags Ewa Åkerlind, som ger ut boken. Bredvid henne sitter Eva Swedenmark som nyss haft release med sin bok ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”, också Ordberoende. Med på bilden är också Carina Drätting som finns representerad i samma novellantologi som jag,  och som vi otåligt väntar på. Carina var dessutom med i förra årets #Älska noveller. Tora Greve till vänster har gett ut ett antal böcker på eget förlag. Utgiven är också Åke Högberg. och så är vi några kvar som har det roliga framför oss. Jag sitter i gott sällskap får man säga!

I kväll ska jag sova hos en väninna som min man och jag lärt känna, såklart, i Las Palmas. Jag är tacksam över mitt liv som är så omväxlande och fullt av intryck och människor att lära känna djupare. Mycket tack vare att jag började skriva på allvar under 2013 och att jag gått Ann Ljungbergs skrivarkurser i Las Palmas..

Igår skrev jag om försvunna papper. När jag med stor möda återskapat den försvunna informationen kl 23.30 efter ett antal timmars jobb, sa jag till mig själv: ”Nu kan ni komma fram papper, för nu är jag klar, så långt jag kan. Fast det kan ni inte. för ni är för evigt försvunna” Jag går ut i köket och tar ett block från köksstolen bredvid där jag sitter på vid datorarbete. Vad ligger väl där och hångrinar? Jo, de försvunna pappren. Som jag letat på alla möjliga och direkt omöjliga ställen. Funderade på vad jag ska lära mig av detta, på väg in i sömnen.

Ställer mig frågan under författandet av dagens morgonsidor och får svar i form av 10 budord från mig själv, till mig själv.

1. Skjut inte upp göromål så länge att du är rädd att ha glömt bort vad du höll på med, och stressar upp dig redan innan du kommit igång efter uppehållet.
2. Till en följd av detta kan du inte planera in ett så tight program att du inte har tid till  för och efterarbete utan stress.
3. Lägg in vilopauser emellanåt. Tänk på att när du rökte hade du fyra sådana om dagen. Och en stressig dag många fler.
4. Tänk som en följd av ovanstående på att säga nej, istället för att kränga på dig för att få till det andra frågar efter.
5. För att kunna säga nej, behöver du ta kontakt inåt och kolla hur du mår. Alltså inte agera som en robot. (På samma sätt som du ibland behöver skriva några bokstäver och siffror för att visa att du inte är en robot, ska du ta kontakt med dig själv för att inte agera som en robot.)
6. Känn också efter om du överhuvudtaget ska anstränga dig med vissa uppgifter som är mördande trista.
7. Lägg in sådant du tycker är roligt i planeringen, men var samtidigt medveten om att det roliga adderas till den totala belastningspotten. Även om roliga saker ger energi betyder det ändå att du sammantaget gör för mycket.
8. Gå och lägg dig tidigt, även om du jobbat hela dagen och kvällen och vill koppla av med en bok eller teveserie. Återhämtning är extra viktig efter ansträngning.
9. Lyssna på dina närmaste. Om de säger att du stressar för mycket har de mest troligt alldeles rätt.
10. Om Attgöra-listorna blir för långa och du blir stressad i oro över att glömma något viktigt. Då går du på högvarv och hinner inte fylla på energin som försvinner.

När jag läser detta samtidigt som jag skriver av mina morgonanteckningar, undrar jag var allt detta kom ifrån. Inte från någon robot, den saken är säker.

I ett av mina arbetsuppdrag ingår att ringa och prata med trevliga människor. Allt bra så långt. Sedan ska jag dokumentera vad som kommer fram i samtalet och kontaktuppgifter. Det har jag skött utmärkt. Slutligen ska det jag skrivit också in i en lista som finns sparad på datorn. Listan fanns som den skulle. Det var ett annat mycket värre problem. Mina anteckningar var fullständigt försvunna. Kvar fanns ofullständiga minnesanteckningar, men inte huvuddokumentet med noggranna anteckningar.

Man kan lugnt säga att jag har letat. Rivit ut saker från osannolika ställen, och lagt tillbaks dem organiserat. Bra att få städat, men inte med det önskade resultatet. Så det var bara att bita ihop och försöka rädda det som räddas kunde. Detta är vad jag ägnat dagen åt. Det är svårt att utföra en sådan uppgift med ett leende på läpparna, snarare en surgrinig grimas.

Ett avbrott har jag haft, måste erkännas, med lunchträff med bonusson. Ett nödvändigt avbrott, även om det betyder att arbetsdagen inte är slut ännu på några timmar…

”Välbehag för dig och mig”, har befunnit sig i min bokhylla i runt tjugo år. Inte i samma bokhylla, men den överlevde den stora utrensningen för fem år sedan. Då jag hade utmätta hyllmetrar till förfogande i ny liten lägenhet och var tvungen, trots att det smärtade gruvligt, att rensa bort mängder av skönlitteratur och faktaböcker om personlig utveckling. Denna bok av Jennifer Louden blev kvar. När jag läst en del i den under dagen, förstår jag varför.

Även om jag inte hört talas om Nonviolent Communication när jag läste den förra gången, genomsyras hela boken av förhållningssättet som ligger till grunden för NVC. Tankar om respekt, vikten av att lyssna på sina och andras behov, att inte värdera eller döma och mycket mer.

Jag påmindes om boken för ett tag sedan när någon som jag glömt nämnde den i en artikel. Boken handlar främst om hur du får större närhet i din parrelation. Många handfasta och väldigt kloka råd. Det som slår mig är hur många jag själv använder mig av när jag träffar par med problem i samtal. Utan att komma ihåg varifrån jag snappat upp det. Kanske ur just denna för många år sedan.

Jennifer pratar bland annat om själslig beröring i sex steg,som grunden till att ge förhållandet näring.

• Välj rätt tid och plats. (Inte trötta eller splittrade)
• Se till att tala om samma sak
• Börja med att berätta något du uppskattar hos din partner
• Säg det du har att säga. Den andre lyssnar utan att avbryta och med full uppmärksamhet
• En stor kram (eller kyss om man så vill)

En annan gång är det partnerns tur att bli lyssnad på. Tid för varandra, att visa att man bryr sig om den andre och är beredd att lyssna och hjälpas åt är avgörande faktorer för att få ett tillfredställande samliv.

Min dotter sa häromdagen att hon hade hittat en film för oss att gå på. Och Mors dag lät som ett passande tema. Nu handlade det kanske inte om en  mor-dotterrelation på djupet, vilket vi hade föredragit. Men det var ändå mödrar och döttrar med olika slags komplicerade relationer. Samt en massa fördomar som skulle avklaras, fast jag vet inte om de riktigt lyckades. Dessutom skulle det vara en komedi. och några riktigt goda skratt blev det. Samt en stunds samvaro på ett otvunget sätt.

Jag är ödmjukt tacksam över den kontakt jag har med min egen dotter. Hur vi kan samtala om det mesta, och hur det är självklart att vi är viktiga för varandra. Samtidigt som det är lika självklart att vi båda två har våra egna liv, som vi vill leva med egna vänner och projekt. Hon sa en gång för ganska länge sedan ”Nu behöver jag ingen uppfostrare längre, utan en vägledare” och den rollen försöker jag hantera med varsamhet för den är inte lätt. Att låta bli att oroa sig och lägga sig i det som inte är meningen att jag ska ha åsikter om, och samtidigt bry sig om. Det är en balansgång på en så tunn lina, att det skulle varit en utmaning till och med för Elvira Madigan. Men jag har fått litet vägledning till min hjälp: ”Du kan ju alltid fråga hur jag mår och hur det går på jobbet.” Tack för det tipset!

Vid det här laget har det hänt så många gånger att jag borde ha vant mig. Vilket då skulle betyda att jag borde ha lärt mig att inte bekymra mig i förväg, eller ha lärt mig att lita på att saker och ting löser sig.

Men riktigt så enkelt är det inte. Vid vissa svåra tider i mitt liv, har det inte funnits något annat att välja på än att känna tillit och vänta på tecken och hjälp utan att veta hur den ska visa sig. Då har jag helt enkelt gett upp kampen för den är omöjlig, och då har lösningen uppenbarat sig.

Häromdagen var jag på ett läkarbesök. Jag skulle ta några prover och gick in i sköterskans rum. Under tiden jag väntade på provtagning såg jag mig omkring och fick syn på den lilla ängeln på dagens bild. Den var fastsatt på en stringhylla. När jag berömde den tittade sköterskan förvånat på den, och hade helt glömt att den satt där. ”Du kan få den”, sa hon och gav mig den med ett leende. Fastän jag var stressad kom ett lugn över mig. ”Du kan vara lugn, Du får det du behöver”, var budskapet jag hörde inom mig. Jag ska verkligen försöka komma ihåg det nästa gång jag börjar bekymra mig över det jag egentligen varken vet något om eller egentligen har förmåga att påverka.

För några dagar sedan mailade jag till Folkuniversitetet i Göteborg, där jag gick en kurs på Skrivarakademin under våren 2014.

Det var då som min romanidé på allvar tog fart, och under tiden med kurskamraterna fick jag ihop ett första manusutkast. Det har jag sedan bearbetat på en mängd vis, efter att många visa människor har lämnat sina synpunkter. Jag tänkte att Folkuniversitetet kanske ville veta att jag ska bli utgiven i den där novellantologin, som jag skriver så mycket om. Om du missat det finns mer att läsa längst upp på hemsidan.

Jag fick kontakt med en mycket trevlig Karin, redan dagen efter och vi ska ses på måndag, för att hon ska ställa några frågor om mig och mitt skrivande och hur kursen bidrog. Sedan lägger hon det på deras sida, och länkar till min. De får reklam genom att kursen lett fram till en publicering, inte den första heller hoppas jag. Och jag får reklam för mig själv och mitt skrivande. En alldeles klockren winwin-situation. Även om uttrycket kanske inte ska användas på fullt så världsliga saker som reklam i egen sak…