Mina Stockholmsdagar närmar sig sitt slut. Idag har jag träffat rekordmånga författare. Ordberoende förlag hade invigning av nytt kontor, och många författare på plats. Verkligen  fantastiskt att vara där och inse att jag hade träffat de flesta förut i olika sammanhang. Anna Lönnqvist hade samtidigt release för sin andra roman ”Tjugo år av dig”.

Kvällen avslutades med tapas och samvaro med en författarvän som jag haft mer kontakt med, Monica Österdahl. Hennes andra bok, en barnbok som heter ”Sami räddar Glädjen”, kommer ut i dagarna. Jag fick en hel del peppande och ska satsa stor energi på att färdigställa min roman. Har pratat så mycket om den att det känns som den är klar och utgiven sedan länge!

Har firat nationaldagen med min bror och svägerska och haft en trevlig dag. Vi pratade som man ofta gör när man inte ses så ofta om gamla händelser. Vi hade var sin kopplad till svenska flaggan. Min bror berättade om någon som för många år sedan blev kallad rasist för att han hade en svensk flagga på balkongen den 6 juni. Jag berättade om min tid som lärare på en multinationell skola där vi firade Sveriges nationaldag alla tillsammans eftersom vi bor i Sverige. Det tänker jag är en självklarhet att svenska flaggan står för demokrati och allas lika värde.

Samma dag som jag skulle åka på besök till Rindö vaknade jag klockan halv elva, efter 10 timmars sömn. Behagligt utvilad. Tänker på hur viktigt sömn är för hälsan och hur lätt det är, trots att jag är mycket medveten om detta, att slarva. Äter en långsam och nyttig frukost. Hälsoregel nummer två, en kost som passar för min kropp och som är så ren som möjligt. Nästa hälsoregel handlar om motion, varje dag, i lagom mängd. Om jag följer dessa tre regler och dessutom omger mig med positiva relationer känner jag mig i balans. En sak till, som jag skrev om tidigare; planera in lagom.

Två dagar med min fina Rindöväninna har utgjort en ren hälsovinst på alla punkter!

Som liten hade jag i stort sett inga vänner alls, och det fortsatte så fram till åk 6, då jag fick en vän. Därefter hade jag länge en vän i taget, både under gymnasiet och på Lärarhögskolan.

Tog till mig umgänge genom pojkvänner men ingick aldrig i något ”tjejgäng”. Många säger att det är svårt att hitta nya vänner när alla fått sina fasta konstellationer efter färdig skolgång och med jobb. Det är, till min stora glädje, inget jag känner igen mig i. Sedan jag började skriva på allvar 2013 har jag i olika sammanhang lärt känns underbara människor, och en del kommer jag att ha som vänner för livet. I dag tillbringas dagen med Eva, som jag lärde känns på en magisk Marockoresa 2014. För en gång skull är det skönt att vara ett undantag!

Då var min debut avklarad. Väldigt sen debut kanske, eller inte. Inte den första debuten, har gjort många nya saker under åren. Nu var det författardebut. Boken kom ju för några dagar sedan, och idag var det äntligen releasedags.

Mitt i Gamla stan samlades ca 20 av novellisterna och förläggare Ewa på Ordberoende förlag. Inte så många utomstående, men det var gott nog att häls på alla medförfattare och signera i varandras böcker.

Spännande att höra de många berättelserna om skrivglädjen och få veta mer om personerna bakom bild och text i #Älskanoveller-30 nyanser av saknad. Tänker nog vara med i fler novellantologier, så mycket kul saker jag får vara med om!

Fortsätter fundera på samma tema som gårdagens inlägg. Denna gång ur en annan vinkel. Tänker att ett stort bekräftelsebehov gör oss mer sårbara än vad som är bra för oss. Sårbarhet är en mänsklig aspekt som hjälper oss att få kontakt på djupet med våra medmänniskor. Bra så, men om vi lägger för stor vikt på andras åsikter om oss, leder det ofta till lidande. Vi blir så upptagna av att få andras gillande och bekräftelse att vi glömmer bort oss själva och vad som är viktigt i livet. Alltför ofta hör jag meningar i stil med. ”Men vad ska … säga då?”, gällande alltifrån grannen till den egna partnern. Självklart vill vi ha bevis på att vi duger i andras ögon, något som vi är inskolade på, men tänk om det inte är nödvändigt. Tänk om vi kan bekräfta varandra och för den delen oss själva, utan värderande och etikettering. Om vi bara kan berätta hur vi uppskattar den andre och hur glada vi är för att ha mötts, oavsett hur långt detta möte är.

Frågan är väldigt berättigad i mitt liv just nu. Jag roar mig och njuter hejdlöst av kommentarer och gillamarkeringar som handlar om min novell.

Att det är egot som förtjust tar in allt, råder det nog inget tvivel om. Men vad är bekräftelse för själen? För mig har det alltid handlar om att skapa kontakt, att beröra och bli berörd. I mina yrken såsom i mitt privatliv.

Och tänk i och med ”Aldrig mer” kan både själen och egot få sitt!

Idag blir mitt inlägg ett enda stort hejdundrande hurra!

Att för första gången se sin egna text i en bok är något alldeles otroligt stort. Efter att våndas och hoppas, så känns det så bra att bli utgiven. Visserligen inte en hel egen bok, utan en novellantologi där jag samsas med 30 andra lyckliga vinnare i Ordberoende förlags tävling under hård konkurrens.

Idag kom den hem!

Nästa gång blir det en alldeles egen bok om Mia och hennes växande insikt om sig själv och vad hon längtar efter.

För en gångs skull var jag ute i bättre tid än vanligtvis. Inte fantastiskt många timmar till godo, men sådär ca 13. Nu är i alla fall min novell inskickad till Aritons förlag, efter jag vet inte hur många genomläsningar och korrigeringar.

Jag bestämde mig igår kväll att skicka under morgondagen, innan jag skulle iväg på träff med mina NVC-vänner innan våra vägar skulle skiljas för denna gång.

En nervös del av mig har lust, eller snarare en tvångstanke, att gå in och kolla en gång till, och skicka en ersättning ifall jag hittar något att ändra. Jag tvingar mig ståndaktigt att inte öppna Word-filen. Nu ska jag glömma denna novell som levt i mig under några månader. Omprogrammera hjärnan och fokusera på bokmanus istället.  Så oerhört mycket enklare att ha koll på en novell än ett helt bokmanus. Strykningar står först på listan ihop med ommöblering. Det är en tänkt trilogi, och jag har försökt greppa hela området i del ett. Känns betryggande att inte direkt behöva förkasta, utan spara till en annan del. Min bror sa häromdagen att jag är ett riktigt murmeldjur som sparar på allt. Vet inte om det är typiskt för murmeldjur, trodde ekorren var symbol för samlaren. Inte bara fysiska saker uppenbarligen utan även text.

Enligt ett citat jag sparat  av Antoine de Saint-Exupéry är perfektion inte det jag hittills föreställt mig. Citatet passar dessutom extra bra idag när jag nagelfar och skärskådar novellen jag strax ska skicka in till Aritons förlag.

”Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att tillägga, utan då det inte finns något mer att ta bort.”

I så fall är min novell i det närmaste perfekt, med tanke på alla ord jag strukit.