Efter mycket vånda och mycket velande, tror jag att den omarbetade strukturen börjar arta sig.

Länge, längre än jag har lust att tänka på, trodde jag att min roman var klar,  i behov av smärre förändringar att jämställa med sista putsningen av en lagad tand, och kände mig ändå inte nöjd.

Valde slutligen att strukturera om, att byta bokens huvudkonflikt och dessutom byta tempus och perspektiv. När jag nu har satt små färgade lappar i olika omgångar, enligt bevekelsegrunder såsom ”behållas”, ”kanske behållas”, ”sparas till del två och tre” och sedan lappar utifrån scenens ingående personer och tema, skymtar strukturen fram.

Inser att jag rensat bort nästan hälften och kanske behöver producera nya avsnitt. Eller inte. En av mina kloka författarvänner Bente Clod, som  skrivit handböcker i skrivande och undervisat i ämnet, tyckte efter genomläsning att; ”For mig att se er dette en bog, der ville vinne meget ved att bli omtrent halvt så stor.” Jamen så bra att jag tagit bort nästan hälften då. När jag fick omdömet som innehöll en hel del positivt såsom ”Bogen är fin och velskrevet” och annat mindre kul ”I en bog behøver man ikke forklare så meget som i det virkelige liv.”, var jag inte mogen att använda dammsugare i stället för osthyvel. Känner igen precis samma kritik som jag fick av Johanna Mo i tidningen Skriva. Får trösta mig med att jag inser nödvändigheten av att stryka, äntligen, och därmed måste ha utvecklats i mitt skrivande…

Nästa steg är alltså att dra ett djupt andetag och lita på att jag kan hålla min text och mig själv flytande på ordens oändliga hav.

Häromdagen ringde brevbäraren på dörren. Undrar vad jag beställt nu, tänkte jag och öppnade. Inget alls visade det sig. Bättre än så, jag hade fått en present från min författarväninna Eva Swedenmark.

Vi lärde känna varandra på en skrivarkurs 2014 i Las Palmas. På en release i maj visade det sig att Eva känner min storasyster sedan gammalt. En liten och fantastisk värld.

Nu kom ett grattis från Eva till min blygsamma författardebut. Eva har skrivit ett trettiotal böcker och är aktuell just nu med boken jag så överraskande fick.

Det gläder mig väldigt att fina recensioner ramlar in för ”Om ni inte börjar leva gör jag slut”.

Och gläder mig oerhört att få den som helt apropåpresent. De allra bästa gåvorna kommer oväntat och kanske när man minst av allt förtjänar dem.

Brottas med min bok. Har bestämt mig för att byta tempus till presens och byta perspektivet från Mia i tredje person till Mia i första person. Evas svar på mitt korta tackmeddelande sporrade mig till att inte lämna mitt nya påhitt, utan lita på känslan av tvungenhet, även om det blir, som en annan författarkollega skrev, ett mastodontjobb. Min tidsplan är tilltufsad, men vem har bestämt den? Jo, det var ju jag. Då så, då är det bara jag som kan ändra tidsplan… och bara jag som kan leva min dröm…

Måste ha med ett citat av min nya skrivarguru Claes Andersson;

”All kreativ verksamhet befruktas av att motstridiga känslor kämpar sinsemellan och att osäkerheten och hjälplösheten förenas med modet och det allsmäktiga.”

Han säger också att det är viktigt att läsa mycket, och nästa bok blir Evas!

Det borde vara två steg framåt och ett tillbaks med min roman. Istället känns det mer som ett steg framåt och två tillbaka. Trodde jag en gång för alla var klar med formalia, och vad gör jag då? Sent igår kväll, när alla vettiga människor sover, kom jag på att den ska vara i jag-form. Suck.

Mitt mål är att känna mig lika nöjd  som jag kände mig med min saknad-novell. Innan jag är det tänker jag inte ge mig. Det borde bara vara smärre ändringar kvar, med tanke på hur länge jag hållit på. Då hittar jag på nya stora ingrepp istället. Kanske borde jag hålla mig till novellform?

Min nya skrivguru, Claes Andersson som jag berättade om i förra inlägget, verkar tänka som jag. Han skriver att kortprosa passar honom bättre. Som kan skrivas på några sittningar. Precis så tycker jag. Dessutom är det överblickbart. Alla sidorna får plats samtidigt på köksbordet, inte fel. Trots detta tänker jag inte ge mig. Ska dock sticka emellan med en novell, som jag ska sno ihop från en gammal idé. Tänker skriva i presens och jag-form. Kan absolut ses som en förövning, har jag övertalat mig själv.

Min Cleaskompis skriver ”…kortheten är en dygd. Huvudsaken är en bra historia som gestaltas på ett bra sätt. Jag älskar Tjechovs noveller som jag läser varje sommar, om inte annat så för att påminnas om prosans tumregler. Gå rakt på sak. Använd tydliga huvudsatser. Psykologisera inte. Var inte teoretisk. Undvik invecklade satskonstruktioner. Avlägsna allt onödigt som inte tillför din historia något nytt, utan enbart gör den tjockare och mångordigare.” Särskilt sista meningen är en fingervisning till mig, som jag borde (eller ska menar jag såklart!) ta fasta på.

Är det kanske lika omöjligt att bli klar och se till att prioritera sin skrivtid som att få se öknen blomma?

Av en alldeles otrolig slump stötte jag häromdagen på en för mig okänd författare. Claes Andersson visade sig vara en multibegåvad mångsysslare och författare till otal böcker, exempelvis en om skrivande. Jag hade letat fram en gammal korsordsbilaga för en stunds förströelse. Ett ännu olöst litterärt kryss blev det, inte skrivande men närapå… Kryssets färgade rutor handlade alla om Claes och hans liv. Googlade och fick syn på en bok om skrivande av honom, som fanns till utlån på mitt nära bibliotek. Och vips så ligger den på mitt köksbord. Undrade först varför den heter som den gör. Är det omöjligheten i skrivandet, det som inte låter sig förklaras? Nja.

Titeln kommer från en diktstrof av Gunnar Ekelöf:

”Har du sett öknen blomma?
Säg mig:Har du sett öknen blomma?
Säg mig, så att jag vet
hur en blommande öken ser ut.
– Jag har sett öknen blomma
det var den blindes ansikte
när han med handen kände på något
som munnen mindes.”

Jag kommer att ha med mig många klokheter från denne prisbelönte 77-åring.  ”När man lyckas vara sig själv så mycket som möjligt, personlig, privat och mångsidigt öppen, får texten styrka och djup och den kan delas av mänskor.” Underbart att läsa, för det ger mig kvitto på att jag har något att förmedla med mitt skrivande.

Nästa citat kunde jag ha skrivit alldeles själv; ”Jag vill och har beslutat mig för att skriva, men någon osynlig kraft eller hand hindrar mig från att börja. De här motstånden och hindren upptar i själva verket – enligt min erfarenhet –  minst hälften av skrivprocessens tid och energi.”

Tack, o tack för dessa ord, som kom så precis i rätt ögonblick, när jag börjat tvivla och allvarligt fundera på vad det är för fel på mig. Prokastinera i all ära, men till den graden? Nu känner jag ny förtröstan och ska ge mig i kast med min uppgift. Återkommer helt säkert med fler Claes-klokheter.

Glad midsommar! Nu tar jag total skrivledighet i några dagar. Återkommer efter helgen och berättar om hur skrivande och redigerande fortskrider…

När jag öppnade mailet från Folkuniversitetet kände jag mig speciellt utvald. Jag gick Skrivarakademins författarskola våren 2014, och nu fick jag en kursinbjudan, mot betalning förstås, till att gå fortsättningskursen.  Jag kontaktade dem för att få mer information, och fick veta att kursen inte finns annonserad i det ordinarie utbudet. En särskild inbjudan har gått till dem som läst författarkursen.

Som av en händelse hörde jag talas om kursledaren Mattias Hagberg när jag var på intervju hos Folkuniversitetet häromdagen för en deltagarberättelse. Redan då kändes det frestande med ny skrivarkurs, men jag hade ju redan gått den en gång. Mycket tid går även åt till att läsa andras alster, även om det är väldigt stimulerande och lärorikt. Och så kommer denna inbjudan. Med tider som stämmer förvånansvärt bra ihop med mina arbetsplaner och andra planer för hösten, och en fortsättningskurs till råga på allt. Fanns bara en sak att göra, att anmäla sig och hålla tummarna för att tillräckligt gör detsamma. Kursen skulle bli en rejäl skjuts för min andra roman i trilogin om Mia. Första delen redigerar jag just nu, och tycker att jag går från klarhet till klarhet. Fast fullärd blir man aldrig, sägs det. Eller ju mer man lärt sig, desto mer förstår man hur litet man egentligen kan. Det sista vill jag helst inte höra talas om alls.

Att både våga låta sin text bli utsatt för ett granskande öga, eller snarare två, och dessutom ta till sig negativ feedback och förändra är verkligen en utmaning. Jag har gått ett antal skrivarkurser och fått feedback. Förutsättningarna som gavs av kursledarna handlade till största delen om att ge positiv feedback. Det är säkert helt rätt när man är nybörjare och tveksam till om man överhuvudtaget duger någonting till som skribent. Ordet författare är alldeles för stort att ens tänka då i starten.

Tidningen Skriva har i varje nummer med ett avsnitt som heter ”Lektören läser”. Bra sätt att få feedback och dessutom sprida ordet om mitt pågående romanprojekt, tyckte jag. Skickade in, och blev lagom besviken när jag inte kom med. Det måste vara mängder av hoppfulla som skickar in, tänkte jag och släppte vidare funderingar.

Någon månad senare kom ett mail från Johanna Mo att hon fått så många bra avsnitt att hon sparat några, bland annat mitt som hon ville använda. Och som nu publicerades i Skriva 4/16. Språket hade hon inga direkta synpunkter på, snarare vissa otydliga eller övertydliga delar. Skrivandet är svårt, antingen för mycket info eller så för litet. Säkert är det så att det för mig välkända får för liten plats, och det andra förklarar jag för mycket. En nyttig lärdom. Det gjorde ju inget att Johanna skriver att jag lyckas att få till en slags problem som karaktären ställs inför. Och det jag är mest nöjd med är att man kommer nära Mia, känner igen sig och vill veta hur det går. Att texten har för stor distans till huvudpersonen, har jag fått kritik för tidigare av en annan lektör. Alltså pågår utveckling av mitt skrivande. Manuset har varit klart, enligt min åsikt då förstås, ett antal gånger så här långt. Nu ska det glänsa och beröra på djupet nästa gång någon får läsa.

Psalmen ”Den blomstertid” har alltid varit speciell för mig, och säkert för väldigt många andra.

Minns mina egna skolavslutningar, när sommarens nya klänning var inköpt , spänningen inför betygen knep i magen och känslan av lättnad över att slippa vara inrutad i skolsystemet på flera månader gjorde att jag sjöng med i psalmen av hjärtans lust.

Under många år som lärare fick jag samma högtidliga inlevelse när jag ihop med mina elever sjöng de välkända orden.

Så kom tiden med min dotters och såsmåningom bonusbarnens avslutningar och kyrkobesök, och samma igenkännande leende under orgelbrusets dån.

Idag har jag varit med på Lovas, bonusbarnbarnets, avslutning och återigen upplevt sommarkänsla och barnaröster sjungandes de välkända orden. Många av de närvarande vuxna behövde läsa innantill på programmet för att sjunga med, men inte jag. Orden sitter inristade i mina sommarminnen, och jag hoppas det kommer bonusbarnbarnsbarn en dag så att jag kan få fortsätta att fira in sommaren och tänka tillbaka på alla livets ”Blomstertidstunder”.

Så kom äntligen dagen för vår efterlängtade release. Att få bjuda in sina vänner för att fira sin författardebut, är bland det roligaste jag gjort. Att ha releasen tillsammans med fem fina mednovellister gjorde det hela ännu trevligare. Runt hundra personer var vi totalt. På Ian Schempers glada bild syns från vänster Hanna Nordlander, Elsa Tormena, Karin Brissman Wigren, jag själv, Susanne Schemper och Carina Drätting.

Göteborgs litteraturhus var en perfekt inramning till oss. Gammaldags charm i kombination med moderna inslag såsom häftigt designade bokhyllor. Det är mycket mer jobb än man kan tro att organisera en tillställning för så många. Skönt att dela på arbetsuppgifterna och att få hjälp av respektivar och framför allt min syster Linda som hade hand om bubbel och förtäring. Susannes man tog fantasitiska foton, som vi kommer att glädjas åt länge.

Gästerna besparades långa uppläsningar, vi nöjde oss med en presentationsrunda och att var och en sa något om sitt skrivande. Flera är publicerade förut, och två debuterar. En bra blandning, och jag är säker på att det kommer mera såsmåningom.

Jag har redan fått ett antal positiva omdömen om min novell, och BTJ har recenserat antologin såhär:

”I denna novellantologi, grundad på en novelltävling med temat saknad, medverkar trettio stycken kvinnor.” ”Det är en variationsrik bok som tillsammans ger olika infallsvinklar på hur känslor och upplevelser av brist kan utvecklas och uppstå. Här finns exempelvis åldrandet, demens, dödens tomrum, otrohet, olyckshändelser, missbruk, orosmoment och längtan. Samtidigt gestaltas livsöden som med eftertänksamma drag ger andra perspektiv såsom vikten att finna sig själv, att ta vara på varandra med kärlek, omtänksamhet och närvaro medan tid är. En trevlig bok som berör på flera plan, med ett tema som gör att kärnan i livet blir synligt och som tillför progressiva läsupplevelser. Insprängda i boken finns dikter från Ewa Åkerlinds diktsamling Saknad: Dikter ur sorgen (2009).”

Ska man ändå debutera ska det göras med bravur!