Det känns som om en sten fallit från mitt hjärta, eller kanske snarare som att en bok lämnat mina tankar! Åtminstone för ett tag.

Förra sommaren började jag på allvar skriva uppföljaren till ”Allt det du måste”.

Oförtrutet producerade jag tre kapitel per vecka och skickade till min författarväninna Annika. Dealen var att hon skulle ge feedback på att hon fått dem men behövde inte läsa.

I mitten av december var första utkastet klart och skickades till mina testläsare, som alla kom med sina kloka förbättringsförslag, och hjälpte  mig att undvika en hel del pinsamheter.

Jag har kommit på att utan deadline kan jag förhala ett projekt hur länge som helst och jag ville ha en uppföljare utgiven under 2018. Först tänkte jag mig till sommaren, men insåg när jag planerat att starta redigeringen i januari att jag behövde en paus. Förutom skrivandet har jag mitt andra arbete och behövde lite ledigt på kvällstid.

I slutet av februari kunde jag inte vänta längre med redigeringen, för min förläggare Yvonne på Förlagshuset Siljans Måsar behövde få besked inför sin höstplanering.

Och nu är manuset till ”Om du bara vågar” i hennes kompetenta händer. Håller tummarna för att hon är lika positiv denna gång. Titeln har jag redan fått fin feedback på. Nu väntar en härlig semester tätt följd av en skrivretreat med fina författarvänner som jag mötte på skrivarkurs 2013, innan någon av oss var utgivna. Och nu är vi publicerade alla fyra!

Och efter semestern kommer allt roligt med omslag, utformning och allt annat som en bokutgivning för med sig. Till exempel ytterligare redigering efter att redaktören sagt sitt, och korrekturläsning. Men det vill jag inte tänka på än!

Susanne Schempers debutroman ”Osynlig närvaro” var extra rolig att fira. För snart två år sedan träffades vi eftersom vi var med i samma novellantologi, första publiceringen för oss båda. Då hade vi gemensam release på Litteraturhuset tillsammans med ytterligare fyra novellister. Och denna fredag 23 mars var det dags för Susannes roman på bokförlaget Sol att firas på samma Litteraturhus.

Lördagen efter hade min kurskamrat från Skrivarakademin Catharina Ståhlgren release av sin bok ”Livsform t ex en snigel”, även den på Litteraturhuset.  Vi har följts åt och dessutom finns vi nu på samma förlag, Siljans Måsar. Catharina är en van författare sedan många år med ett antal böcker i ryggsäcken. Nu hoppas jag på att denna intressanta bok hittar många läsare!

Catharina delade dessutom generöst med sig av sin stund i rampljuset till oss andra författare som närvarade, så att vi fick läsa ur våra alster på scenen.

Ända sedan Camilla Davidsson och jag träffades på en skrivarkurs i Las palmas 2013 har vi, och flera av de andra kursdeltagarna, hållit kontakten.

Den gången var ingen av oss utgiven och sedan dess har det hänt enormt mycket. Camilla var i Göteborg i dag för att signera sin fjärde bok på Pocketshop. Hennes femte kommer på Printz förlag i maj. Då kommer hela Las-Palmas Girls att vara på plats hoppas jag. vi brukar sammanstråla på Bokmässan där de bor hos mig och snart ska vi ses i Malaga där Monica har en lägenhet, för att skriva tillsammans.

Alla fyra är vi numera utgivna med olika slags böcker och på olika förlag. Vi hejar på varandra och stöttar när missmodet slår till som för alla kreativa personer. Så glad att vi möttes den där gången. den som blev startskottet för oss alla i målmedvetet skrivande …

Dessa fyra dagars kurs i personlig utveckling i Lundsbrunn har jag sett fram emot länge. En extra bonus är att jag tog vägen runt Stenstorp och hälsade på kusin Ingvar och hans Ing-marie och såklart Frasse, deras yrväder till tax.

Ett annat yrväder och åtföljande kyla härskade utomhus. Men det gjorde inte så mycket. Jag skulle äntligen få åka på kurs och träffa likasinnande. Författandet kan bli ensamt och jag såg verkligen fram emot alla goda samtal som väntade med intressanta nya bekantskaper.

Min besvikelse var avgrundsdjup när jag insåg att alla pauser inklusive mattillfällena skulle tillbringas i tystnad. I ren protest gömde jag mig på rummet och redigerade roman och kommunicerade på Facebook. Båda aktiviteter som inte rekommenderades för jag skulle vara i kontakt med de känslor och tankar som dök upp.

Inte bara besviken utan mer irriterad, på gränsen till ilsken, deltog jag ändå i alla övningar men med en liten Sylvia inombords som protesterade vilt. Kom så småningom underfund med varför jag reagerade så starkt på att inte få prata. Det var för mig som att inte få finnas. Så då stod det klart för mig varför kommunikation är så essentiellt. Att få finnas till, att vara någon …

Fyra dagar senare åkte jag hem, mycket nöjd och med nya insikter om mig själv. Dessutom hade jag fått möta mina kurskamrater och prata vid åtminstone två tillfällen. Märkligt nog kändes det som att vi redan lärt känna varandra genom att göra övningar och sharingen under kurspassen. En kurs med fokus på kroppen och att vara i den, i stället för att låta huvudet och tankarna vara den rådande platsen. Väldigt nyttigt!

Ett snabbt Stockholmsbesök för att fira släppet av ”Gröna fingrar sökes”, blev kortare än beräknat eftersom tåget blev kraftigt försenat. Det var trögt att rulla väskan genom all snö, men det var det värt.

Som tur var hann jag nästan i tid till Norstedtshuset där Annikas fjärde roman låg i fina travar och en lockande buffé var framdukad. Så det viktigaste av allt, jag hann att lyssna på Gunilla Sondell som intervjuade Annika om boken och skrivandet.

Att hamna hos Norstedts med sin tredje och fjärde bok är en stilla nåd att bedja om. Tills vidare gläds jag åt Annikas framgång med sina feelgood-romaner.

Eftersom jag haft ett väldigt flyt med bloggrecensioner av boken blir jag lite överraskad över hur nästan löjligt glad jag blir över den första ”riktiga” recensionen av ljudboken.

Visst finns det omdömen på Storytel men de känns inte alltid så seriösa. Flera av mina författarvänner med mycket större framgångar än jag kan drömma om säger att de aldrig läser omdömena där för att de blir bara ledsna. och jag måste erkänna att där finns en del riktiga bottennapp.

Flera lyssnare har hört av sig vilket såklart gläder mig mycket men det är något speciellt glansfullt över ordet recension … .

Det som gör mig extra lycklig över denna recension är att Bokviskerskan skriver:

”Något som gjorde mig riktigt överrumplad var hur pass väl huvudpersonens känslor tränger fram. Historien är så pass bra skriven, stark, tänkvärd och verklighetstrogen att jag själv BOKSTAVLIGT (!!!) fick ont i magen av huvudpersonens ångest. ” Hennes slutsats är att ”du absolut bör lyssna på den här.”

Länk till Instagram finns här.

Tisdagen den 20 februari anordnade Svenska Förläggareföreningen och Svensk Bokhandelsförening ett halvdagsseminarium på anrika Nalen i Stockholm.

Ett bra tillfälle att höra hur det fungerar i bokbranschen tänkte jag och anmälde mig. Intressant att höra paneldebatter och se siffror som bevis på att den digitala bokproduktionen verkar vara här för att stanna.

Hela seminariet finns på Boktuggs sida, här.

Dessutom hade jag turen att träffa på Pekå Englund, författare och journalist, som skickade sin första bok till mig efter att jag deltagit i en tävling som han anordnade. Priset var en plats på Författarkliniken som man skulle motivera varför man ville vinna.

Jag vann inte men min motivering berörde Pekå så att han gav mig sin bok ”Född på en söndag” i tröstpris. Han hade skrivit en fin dedikation, där han önskade lycka till med min Mia och mitt skrivande.

Nu fick jag chansen att återgälda vänligheten och ge bort min ”Allt det du måste”. Han tackade och log och sa att det var ju det han sa, att det skulle bli en bok. Dessutom fick jag gratulera till nya jobbet som publisher på tidningen Svensk Bokhandel.

När jag var i Las Palmas i höstas intervjuades jag av bokentusiasten och före detta bibliotekarien Danuta Forsberg om mitt liv, författande och min debutroman. Ett långt och mycket givande samtal. Danutas funderingar om hur mina olika yrken vävts ihop i en kedja var intressant liksom hennes funderingar runt boken.

Hela artikeln finns att läsa i Palmbladet nummer 3 2017-2018 sidan 14, på Skandinaviska klubbens hemsida här samt nedan:

Intervju med Sylvia Lidén Nordlund.

Vi möts en eftermiddag på hotell Reina Isabel i Las Palmas över en kopp kaffe och samtalar kring livserfarenhet, skrivandet och böckerna. Sylvia debuterade i mogen ålder som författare och ser tillbaka på människomöten och situationer som har inspirerat. De som väckt engagemang, nyfikenhet och inte minst behov och lust att skriva. ”Att få ge något av sig själv, men ändå inte självbiografiskt”, som hon beskriver det

”Jag har en plan” var ett uttryck som återkom, att planera och sätta upp mål, det är något som har följt henne sedan unga år.

I mitt huvud dök Sickan från filmen Jönssonligan upp och ing-enting kunde vara mer fel, såklart! Sylvia har målmedvetet arbetat på att förverkliga sina planer och det oftast med framgång. Hon har alltid varit intresserad av och nyfiken på människor och relationer. Att skriva har varit roligt, lärorikt, ett behov.

När jag blickar tillbaka och ser vad hon arbetat med och upplevt är det som om en kedja, ett mönster blir synligt. Det ena leder till det andra, något som i sin tur kan ses som en förutsättning för det som blir nästa steg i hennes val av utbildning och arbetsuppgifter.

Hon har arbetat som lågstadielärare, haft fackliga uppdrag och arbetar nu som handledare, terapeut och föreläsare. När hon känt att hon ”kunde” ett jobb har det varit dags att gå vidare med fortbildning i konflikthantering, sexologi, samtalspedago-gik, handledning och med tiden skrivarkurser och författarskap. Många utmaningar har hon antagit genom åren.

Sylvias uppväxt har både varit till stor hjälp, men också, som för många av oss, ett hinder att ta sig över och landa med båda fötterna på jorden.

Sylvia är uppväxt i Göteborg i en familj ur arbetarklassen. Mamman arbetade på chokladfabrik och blev hemma när Sylvia och hennes två syskon föddes, skötte barn och hem. Hon var också portvakt i huset där de bodde. Barnen fick en relativt sträng uppfostran.

Pappan uppfostrade henne som om hon varit pojke. Hon skulle vara stark och tuff. Hon fick tidigt stora krav på sig, men hon fick också kärlek och förtroenden. På många sätt var hon hans favorit. Han var stolt över hennes kunskapstörst och iver att lära. Han kunde bli väldigt arg och lynnig. Mamman kunde också bli rädd för hans humörsvängningar. Det gällde att anpassa sig och vara lyhörd för stämningar i hemmet.

Den förmågan utvecklade Sylvia tidigt i livet. Den har varit både till hjälp och ett hinder i livets olika skeden. Den har gett henne en tro på att hon klarar mycket, men också en brist på lyhördhet för egna behov och rättigheter. Det är bara en av de mönster, som löper som en röd tråd genom hennes författarskap och huvudpersonens Mias privat och yrkesliv i första delen av romanen Allt det du måste.

”Jag kan”, men är det verkligen vad jag vill med mitt liv? Hur kommunicerar jag/vi – mina/våra behov i vardagen? Det utan att ge skuld, är ett annat … Att själv finna ut och ge sina klienter bra fungerande verktyg har varit en viktig drivkraft för senare studier. Hur låter jag bli att ta skulden på mig, när den inte är min? Det kunde vara en tredje länk i kedjan. Där kan hennes nyfikenhet på relationer, fortbildning och lust att berätta ger oss värdefulla nycklar, till en möjlig personlig utveckling och ev. försoning med sitt livsöde.

En annan viktig drivkraft i skrivandet har varit att själv förstå och bejaka sina behov och dela med sig av erfarenheter. Språket är flytande och lättläst. Har man som jag arbetat inom den offentliga sektorn med barn och ungdomar och levt i ett samhälle präglat av socialdemokratiska värderingar på 60- och 70-talet i folkhemmets Sverige är utmaningarna som Mia och hennes familj brottas med lätta att förstå. Har man dessutom vuxit upp med en känsla av utanförskap, i en lite ”annorlunda” familj än det som man visade upp till vardags, så känns det befriande att få det berättat med värme och humor. Det av en författare med insikt i och intresse för människans villkor och stora inre kapa-citet till att växa och utvecklas.

Det är teman som återkommer och berör oss alla, inte minst oss kvinnor. Vi som i generationer har anpassat oss till omgivning-ens förväntningar. Förväntningar från familj, vänner och i yrkes-livet. Med tiden också från oss själva, som en pusselbit i kvinnorollen. Livspuzzlet som ska gå ihop … Våra egna behov, har som Sylvia uttrycker det, om sitt liv och i sina böcker, ofta gett oss dåligt samvete och uppfattats som egoistiska. En syn vi ärvt av generationer och som inte varit ifrågasatt under lång tid.

När man rör en figur i en mobil … Vad händer då med de andra? Det kunde vara en bild som Sylvias huvudperson Mia, ställs inför. Hur ska hon ge deras dotter modet och kraften att lyssna och bejaka sina behov är en annan. Den gör mig nyfiken på fortsättningen. Vad kommer att hända, vilka vägar kommer de fem viktigaste personerna att välja… ”Man väljer varje dag om man ska anpassa sig eller inte, det finns ett val!” Det har Sylvia blivit medveten om och vill förmedla. Del 2 av romanen är på väg och sista delen är planerad till år 2019. Så ser planen ut och den är på god väg att bli verklighet. Författandet har också gett många nya insikter, givande möten med människor och skrivandets villkor.

Böcker som finns på biblioteket hos oss är: den första novellen i antologin 30 nyanser av saknad (2016), antologin Över en vårfika (2017) samt romanen Allt det du måste (2017)

Jag och flera andra ser med förväntan framemot del 2.

”Nu gör jag bara det jag själv vill”, säger Sylvia. Vi önskar av hela vårt hjärta att Du vill det vi vill – fortsätt och skriv och dela med Dig till oss, snälla Du!

Vid datorn

Danuta Forsberg, bokläsare och f.d. bibliotekarie i Las Palmas de Gran Canaria.

Här kommer en filmsnutt från en alldeles fantastiskt trevlig eftermiddag på Linnégatan, alldeles bredvid Hagabion, hos Frivilligcentralen Oscar som varje år anordnar en minibokmässa. Göteborgs skrivarsällskap fanns på plats, liksom en massa författare bland annat Catharina Stålgren jag var kurskamrat med på Skrivarakademin och som snart bli min förlagskamrat.

Jag träffade också Maria som jobbar halvtid hos Oscar. Vi läste konflikthantering ihop alldeles när 2000-talet var nytt. Det är också Maria som passade på att filma sista minuten av mitt scenframträdande där jag berättar om min författarresa. Skutordet handlar om att ha frihet att göra sina egna val och stå för dem. Bildkvaliten blir bättre om du klickar dig vidare till min författarsida.

Just så här barnslig väljer jag att vara. Jag behöver pigga upp mig mitt i redigeringsprocessen av bok nummer två, en fristående fortsättning på Allt det du måste, och bläddrar mig fram på Storytels topplista.

Förstås gör jag de val som snävar in utbudet av medkonkurrenter en hel del. Jag väljer romaner på svenska och det är de mest sålda under senaste veckan.

Förra gången jag kollade låg min bok på plats 53. Nu har den klättrat upp till plats 49 och passerat både Majgull Axelsson och Jojo Moyes. Dessa stora författare har självklart funnits hos Storytel så mycket längre än jag. men ändå kul …