I dag plingade det till i mail-boxen och äntligen kom det lektörsutlåtande som jag har väntat på. En väntan med en viss oro och en hel del pirr i magen, måste jag erkänna. Luttrad blir jag förmodligen aldrig när det gäller mitt författande. Jag kallar det författande och inte skrivande som jag gjorde i början. Jag tror det är viktigt att ta sig själv på allvar oavsett vad det är som en håller på med.

Kanske det är den inställningen som gör att en del som skriver kommer till slutprodukt, en färdig bok, novell eller kanske dikt. Det pratas ofta om hur många som har manus som ligger längst in i någon sällan öppnad byrålåda. Jag har en sak till att erkänna här, att de funderingarna hade jag många gånger under tillblivelsen av min första roman ”Allt det du måste”. Men då jag rannsakade mig själv kom jag snabbt fram till att det hade jag aldrig kunnat sluta tänka på – att ha ett färdigt manus och inte fortsätta bearbeta det tills ett förlag nappade. Att ge ut alldeles på egen hand lockade inte alls.

Till min stora glädje var Yvonne och Förlagshuset Siljans Måsar intresserade även av uppföljaren ”Om du bara vågar”, som kommer i mitten av september. Först är det en massa roliga och samtidigt intrikata uppgifter som ska lösas; omslag, baksidestext, korrektur, inlaga. Det känns fantastiskt att ha ett helt team av proffsiga människor som tar hand om detta i samråd med mig. Det gillar jag särskilt – att få vara med i besluten som ska tas.

Lektören Sara Henjeby har gjort en väldigt ambitiös genomgång och jag drog en lättnadens suck när jag läste hennes slutkläm: ”Jag tycker detta är en fin skildring av en kvinnas utveckling som sker genom olika livskriser.” Sedan fanns det förstås en hel del förbättringsförslag som jag nu ska sätta fart med, väl förberedd som jag är med somrig bakgrundsbild och med ny musmatta med  foto av Per Pixel som kommer att pryda alla böcker i trilogin om Mia!

Efter att ha medverkat i fem novellantologier under 2016-2017 kände jag mig färdig med den formen av skrivande … Ända tills jag såg erbjudandet från Ariton förlag att delta i en antologi med kommunikation som tema. Då var det kört, trots alla andra åtaganden. Till min glädje gick det dessutom lekande lätt att producera texten eftersom den skulle handla om mitt favoritämne och jag hade valt ut det absoluta guldkornet att skriva om, nämligen Nonviolent Communication. Texten passerade förläggare Petras stränga ögon med en liten detalj att ändra. Nu väntar jag på redaktörens kommentarer och längtar tills i september när jag har boken i min hand. Utifrån titlarna på mina medförfattares alster blir det en mycket intressant läsning. Alla författarna finns nu att betraktas här på Aritons facebooksida.

(Omslagsfotot på boken publiceras enligt Licensmodell: Conversation (www.flickr.com/photos/bensonkua/2743081060) av Benson Kua, CC by-sa)

Den här gången träffades Anita, Annika, Grazina och jag i Fiskebäckskil i Anitas fantastiska sommarhem. Två dagar av prat, skratt och god mat. Dessutom ägnade vi en stund, förstås, åt att utvärdera boken vi läst, ”Den blinde mördaren” av Margaret Atwood. Ingen av oss var översvallande positiv, även om boken hade sina goda sidor. De parallella historierna skapade intresse samtidigt som boken blev onödigt lång. men ett skickligt hantverk som författare, det var vi överens om.

Nu under sommaren kommer vi att välja var sin bok som vi ska referera för varandra. Ett spännande sätt att för att hitta litteratur som man vanligtvis inte läser. Vädret var på vår sida ända till bilresan hem närmade sig sitt slut, och det började regna strax utanför Göteborg! Längtar till nästa träff som blir i september.

Tänk vilka kreativa kamrater jag har. Camilla Davidssons femte bok firades en extra gång på Printz Publishing. En dryg vecka senare var det dags för nästa skrivarkurskamrat, Monica Österdahl, att ha både vernissage för sina tavlor och bokförsäljning av ungdomsbok och barnbok. För att inte tala om de fina underlägg hon låtit trycka upp med tavlorna som förlagor.

Som ytterligare bonus tittade Louse Nicolin förbi, ännu en medlem från vår lilla grupp, som bildades efter skrivarkurs 2013.

Hon har tillbringat en lång period i Frankrike men är nu till vår glädje tillbaka i Stockholm.

En härlig eftermiddag i strålande sol mitt i Gamla stan! Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över allt jag får vara med om tack vare att jag bestämde mig för att börja skriva på allvar.

Så alldeles underbart att alla nuvarande tre skrivprojekt är i hamn, även om resultatet inte kommer förrän i september. Min mapp med avtal som jag så förhoppningsfullt gjorde i ordning när jag i februari 2016 skrev på mitt första författaravtal för novellen ”Aldrig mer” till Ordberoende Förlags ”Älska noveller – 30 nyanser av kärlek”, har blivit välfylld sedan dess. Just som jag önskade och affirmerade.

I september kommer ”Mer än bara ord – på tal om framgångsrik kommunikation”, antologin från Ariton, som redan är redaktörsläst och klar så långt. Till min glädje hade jag bara ett fåtal saker som behövde korrigeras, vilket imponerade på en luttrad förläggare som tack vare detta kallade mitt bidrag för ”exceptionellt välskrivet”!

Den 15 september släpps ”Om du bara vågar” på mitt grymma förlag Siljans Måsar och senare under hösten eller i början av våren släpps den som ljudbok av Word Audio Publishing. 

Men först kommer tid av manusredigering, funderingar på omslag, korrekturläsning, baksidestext och mycket mer. Vilken tur att jag har ett förlag som fixar allt detta och att jag är med och bestämmer.

En liten fundering finns att återigen vara med i en novelltävling, fast jag nog egentligen inte har tid för jag borde börja på del tre om Mia efter att tvåan är inlämnad till tryckeriet.. Novelldeadline är sista september, så kanske ändå …

Förra året stötte jag på en kurs som hette ”Skriv med Mian (Lodalen) och Sara (Lövestam) i skärgården”. Till min förtret var redan sommarens Luleåbesök inplanerat. Stor var min glädje när kursen, eller skrivlägret som de föredrar att kalla sina fem dagar i vackra Roslagen, gavs i år igen.

När jag bokade i höstas såg kalendern luftig ut för maj månad, men som vanligt hann den fyllas på med både det ena och andra. Så jag anlände till Furusund direkt från Sundsvall där jag varit på sexolog-uppdrag på en konferens för ungdomsmottagningar. Att komma till den gamla gården som ligger i väldigt nära anslutning till havet var en ren lisa för själen. Jag kom kvällen innan och blev hjärtligt mottagen av husägare Ingrid, kursansvarig Ingrid och Mian. Fick ett vackert rum med kakelugn och gigantisk spegel med guldram samt sötaste blommiga lakanen.

Nästa dag droppade deltagarna in allt eftersom. Särskild bonus var att Annika Estassy också skulle vara med. Härliga dagar som innehöll allt; föreläsningar, vandringar, egen skrivtid, skratt, yoga och dragspel av Sara. Vegetarisk mat lagades av Petra Sandberg Holstensson också författare som jag träffat många gånger inte minst på Författarveckan på Fårö, som jag tyvärr missar i år igen.

Nya vänner fick jag också som jag småpratar med på nätet och förhoppningsvis kommer att träffa igen.

Fick jag då några idéer till bok nummer tre? Jo, fast kanske inte samma som jag förväntade mig. I stället kom funderingar om att försoning kan innebära att själv försonas med händelser utan att försonas med personen eller personerna som varit inblandade. Vi som hade böcker med oss fick en minut för att pitcha sin. Svårt men inte omöjligt. Min bok om Mia syns bredvid Mian:) Hon och jag bestämde att byta böcker, vilket kändes som en stor ära, liksom att Sara tänkte lyssna på den.

Väl hemkommen läste jag nästa dag vad Sara skrivit på gruppens Facebook-sida. Hon hade tagit sig tid och tankemöda att skriva en liten hälsning till var och en av oss m ed personliga reflektioner om hur hon uppfattat oss och vad vi bidragit med under dessa magiska fem dagar. Mina ögon blev fuktiga när jag läste alla innerliga ord, inte minst dem om mig: ”Tack Sylvia för dina insatta bidrag i diskussionerna, och frändskapet som uppstår mellan två storasystrar med uppstyrningstendenser och ett intresse för psykologi och relationer.”

Att bli så sedd och bekräftad som jag blivit under dessa dagar och dessutom efteråt är alldeles underbar balsam för kropp och själ. Ja, känner verkligen hur hela systemet inklusive kroppen hamnar i ett behagligt viloläge utan att vara på alerten som alltid annars.

Min lillasyster Linda är en av mina störtsta stöttepelare när det gäller mitt skrivande.som hon trodde på från början. Hon testläser, gillar och sprider  i olika sammanhang att hennes syster nuförtiden är författare. Hennes bokcirkel har läst min första roman, hon har även köpt novellantologierna där jag medverkat och dykt upp på i stort sett alla bokevent och releaser. Till råga på allt har hon sett till att tiotalet av arbetskamrater och vänner köpt min bok. Då känns det fantastiskt bra att det äntligen är min tur att heja på henne.

Helgens besök hos min syster innefattade alltså även en helkväll med middag och köruppvisning av Pro Musica. Linda gjorde kördebut i Linköpingskören med den äran (den snygga svartklädda kvinnan)! God mat var det och som extra bonus vann jag en stor ask med chokladpraliner!

Tidigt, tidigt på morgonen den 2 maj tog mina författarvänner och jag taxi till Malagas flygplats efter mysiga skrivardagar. Klockan var så tidigt ställd att jag inte ens hunnit med att somna efter jag gått och lagt mig!

Efter dryga fyra timmar landade vi på Arlanda och Camilla skyndade iväg. Hon skulle försignera böcker hos Printz förlag där releasen skulle gå av stapeln klockan 17. En aning nervöst var det innan vi alla satt på planet och visste att resan inletts  som planerat.

Monica och jag stod utanför förlaget på lilla Nygatan några minuter i fem och väntade med spänning på att träffa en glittrande glad Camilla, med sin femte utgivna bok i handen.

Ett extra plus, förutom att se Camillas glädje, var att träffa alla författarvänner som jag lärt känna de fem år som gått sedan skrivarkursen i las Palmas då allt började på riktigt! Inte minst Ann Ljungberg, vår kursledare, till höger på första bilden. Nästan alla Las Palmasgirls som vi heter som möttes den gången finns med på fotot i mitten. Och så förstås stjärnan själv, Camilla, med sin lockande bok!

Jag sitter just på ett café i Calahonda, nära Malaga. I lägenheten en bit bort sitter mina författarvänner Camilla och Monica och skriver för fullt. Camilla på sin sjätte bok och Monica på sin tredje. Jag håller på att producera text till ett webbradioavsnitt om kommunikation, som ska komma i anslutning till den antologi som Ariton håller på med. Och som jag har blivit uttagen att skriva ett kapitel till!

Jag ligger lite efter med bara två färdiga böcker. Skämt åsido så är det otroligt hur produktiva vi har varit sedan vi möttes på en skrivarkurs 2013.

Vi ses på bokmässan varje år och på en och annan release. Kanske det blir en ny tradition med skrivretrat i Monicas fina trädgård. Hoppas, hoppas!

Jag träffade recensenten Lotta Mattson Fröjd på en release för ett tag sedan och passade på att överlämna en bok. Under en hektisk tid efteråt hann jag helt glömma bort att vänta på omdömet.

Så när jag i går morse hittade ett inlägg på Instsgram och i dag kunde läsa recensionen på Bokbesatts blogg kändes det som att få en oväntad present!

Lotta ger boken betyget 4 av 5 och avslutar sin recension med dessa meningar:

”Jag tyckte att boken var otroligt lättläst, med många korta kapitel och framförallt välskriven. Sylvia beskriver utbrändhet och psykisk ohälsa på ett lättförståeligt sätt och jag ser fram emot att läsa mer om Mia då jag har hört att det ska bli en trilogi. Vi får hoppas att hon växer mer som person och inte låter sig bli överkörd mer.

Man vet att det är en bra bok när man blir mordisk av två av karaktärerna och hoppas att boken ska förvandlas till en kriminalroman där en äldre förskolelärare och en gift man försvinner spårlöst… Tack Sylvia för boken och en väldigt känslosam läsupplevelse!”

Läs hela recensionen här!