Idag läser jag nästa skrivarbok i högen, ”Att skriva romaner och noveller” av Lars-Åke Augustsson. Den första reviderade upplagan kom ut 1997. Andra vinklingar än modernare skrivarböcker jag läst på sistone, även om innehållet berör samma teman. Kanske jag är litet gammalmodig för den passar med mina tankar och svarar på frågor jag funderar över just nu. Delar med mig av ett citat: ”Bildspråk i texten är som helljus i trafiken; när de möts blir man inte upplyst utan bländad.” Nu ska jag läsa om människoskildring…

”Pennan och det tomma papperet”, ett passande namn på en inspirationsbok för skrivare. Staffan Ekegren har skrivit den och väldigt mycket mer. En inspirerande bok med vackert språk om skrivande. Funderar på om jag ska köpa den. På hans hemsida http://www.staffanekegren.se hittade jag en spännande skrivarkurs. Tyvärr räcker inte ekonomin till för mer än en skrivarkurs till hösten, i Las Palmas för Ann Ljungberg, och den är planerad sedan länge.

Klart jag vet att man ska ha delmål. Det vet väl alla? Min fråga till mig själv blir osökt, varför jag inte har det. Idag på gymmet när jag lyssnade på de muskliga grabbarnas konversation blev jag påmind om delmål. ”Hur gör du med träningen?” sa den ene. ”Sätter upp ett mål och sen gör jag delmål. Jag har ett mål för hur långt jag ska ha kommit till sommaren. Sedan har jag delmål, tre veckor i taget.” Jamen, så klokt. Att boken ska vara klar till augusti blir bra som mål. Mer då? Hade ett tag målet att skriva två sidor om dagen. Det sprack med en smäll efter ett kort tag. En vecka, tre kapitel, kanske kan fungera. Om jag spurtar på i början av veckan, kan jag ta ledigt några dagar i slutet. Bra morot, för nu är jag aldrig ledig på riktigt. Idéer snurrar, små post-itlappar till hands vart jag går …..

Idag ringde min fasta telefon, som jag aldrig använder. Det var en äldre dam som sökte en väninna hon glömt förnamnet på. Hon kom bara ihåg hennes makes namn, och han var död. Så deras telefonnummer hade jag nu. Damen blev först mycket förvånad över att jag inte kunde mitt eget telefonnummer, när vi skulle reda ut hur hon hamnat hos mig. Hon hade läst en gammal telefonkatalog, så nästa överraskning var att jag inte bodde på Barytongatan, och inte heller gjort det. Det hade ju hennes vänner gjort. När jag sedan erbjöd mig att söka efter hennes väninna blev hon mäkta förvånad över att det var möjligt. ”Fast du har väl en sån där data där man kan hitta allt?” Jo, det hade jag. Via adress och makens namn, hittade jag väninnan, för att sedan leta reda på hennes rätta nummer. Damen som fyllt 83 år var otroligt tacksam. ”Nu när du har mitt nummer kan du ju ringa igen om du behöver hjälp”, sa jag. ”Ja, jag ringer ju bara NN så kommer jag till dig”, svarade hon glatt. Leende och varm i hjärtat avslutade jag samtalet. Hon påminde mig om mammas förundran över allt som fick plats i den där lilla apparaten, till och med hennes barndomsplats Ruskela källa fanns på bild, helt ofattbart hur det var möjligt!

Min författarvän Camilla Davidsson debuterar med sin ”Under vintergatans alla stjärnor” i augusti. I denna veckas brev från Ann Ljungberg är författarporträttet av Camilla. Det är fantastiskt vilken resa, med många innebörder, som hon berättar om. Jag hoppas boken kommer att nå många läsare. Camilla är min författarförebild, i att aldrig ge upp utan tro på sin bok och få den utgiven på förlag. Önskar det vore min tur snart, men först är det bara en liten detalj kvar dvs att skriva klart:)

Mod, medkänsla och kontakt är tre ord som Brené Brown genom sin forskning anser som ytterst viktiga för oss. Hon kopplar ihop dem med vikten av att våga vara sårbar. Tankarna känns välbekanta från det jag lärt mig om Nonviolent Commmunication eller ”giraffspråk” som det kallas ibland. Det gläder mig att en  forskare kommer fram till liknande slutsatser som Marshall Rosenberg med NVC. På den bifogade länk pratar Brené i tjugo minuter om sina tankar. Väl använda minuter för mig i går kväll.      http://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability

Lärdom ska inte vara tung, men fyra böcker väger ändå en del. Tack och lov finns nyöppnade stadsbiblioteket på nära håll. Nu kan jag inhämta ytterligare kunskap i skrivandets konst. Frågan jag behöver ställa mig är om det behövs mer boklig lärdom eller om jag ska satsa tiden det tar att läsa på skrivande i stället. Tyvärr vet jag svaret. Skriv! Gårdagens skrivarkurs gav som vanligt positiv och konstruktiv feedback på mina inlämnade kapitel. Jag tänker tillåta mig en kort andhämtningspaus, för att få ny fart. Blockskrivande verkar vara mitt sätt att hålla motivation och driv uppe. Pausen får inte bli för lång, vilket är lätt hänt. Livet är så mycket mer än skrivande, tur är väl det!

Idag fick jag post från postnord som kallas för samhällsinformation. Informationen kan till exempel vara från ett politiskt parti. Sverigedemokratrena visade sig vara informatörerna. Med stigande irritation och så småningom fasa läste jag broschyren om vad de vill göra i EU-parlamentet. Sista punkten säger att ”en kraftigt begränsad och mer ansvarsfull svensk invandringspolitik är enda lösningen på dagens problem med segregation och skenande kostnader i vårt land”. Jag hetsar sällan upp mig på politisk propaganda. Denna propaganda är dock så långt ifrån  det går att komma vad jag tycker Sverige ska stå för. Jag förstår verkligen inte hur de som röstar på SD tänker!