Min turvecka, fick biljetter till Tomas Gunnarssons föreläsning om att överlista Jante, och hans bok medföljde.

Vann dessutom en lustig utmärkelse, när  publiken fick  berätta vad vi ansåg oss bra på. Jag kom på en massa saker, liksom min dotter. Extra roligt att göra något utöver det vanliga med henne. Hur som helst så satt vi vid en kant av salen och Tomas såg  att vi pratade på för fullt. Sedan ville han veta om jag vågade ställa mig upp inför flera hundra personer i publiken och berätta vad jag är bra på. Inget problem, inledde med att jag är bra på att skriva. Och sedan att jag är bra på att visa omtänksamhet. Och så fick jag en medalj och stora applåder:)

Tomas pratade om tre förminskande Jante-hattar och tre upplyftande Duga-hattar. De tre vi ska göra vårt bästa för att undvika handlar om: ”inte kan väl jag”, ”kan inte jag ska inte du” och ”så gör man inte”.

De tre som vi bör eftersträva är delvis motsatta: ”visst kan väl jag”, ”kan du kan jag” och ”till din tjänst”. Inget nytt egentligen, men ett bra sätt att presentera dessa tankar på som gör dem lättare att komma ihåg.

Till slut ett citat som jag fastnade extra för: ”När du förändrar hur du ser på saker, förändras de saker du ser på.”

Camilla Davidsson, min författarmentor och vän, blev inbjuden till fyra Akademibokhandlare i Göteborg, under två dagar.

Som traditionen bjuder när hon är på författaruppdrag, bor hon hos mig. Åter en gång fick jag förmånen att följa i Camillas fotspår och träffa bokhandlare och bokintresserade under både kundkväll, lunchintervju och signering. Tre olika butiker med lika trevliga innehavare.  Att vi hann med både lunch och shopping var en extra bonus! Tyvärr missade jag en signering, måste jobba med mitt andra jobb också.

Jag är ytterst tacksam för allt jag lärt och lär mig om författarvärlden av Camilla, för att inte tala om hur trevligt det är att ses. Välsignade Ann Ljungberg som ordnade den skrivarkurs 2013 som vi lärde känna varandra på. Nu hoppas jag på ett lika förtjänstfullt öde för min förskollärare Mia som Emma caminovandraren fått …

Jag kunde väl aldrig ens i min vildaste fantasi tro att jag skulle få tre noveller antagna i år. Den första kom i juni i Ordberoendes ”Älskanoveller” och den andra i ”Över en vinterfika” utkommer i december på Ariton förlag. Läs mer om den och min inbjudan till vinterfika under fliken Bokreleaser.

Den senaste som jag  nyss fått besked om, ”Under ytan”, utkommer i april i Aritons nya novellantologi ”Över en vårfika”. Temat denna gång är saker vi inte talar om. Jag är verkligen spänd på att få läsa allas noveller, som av vår hemliga Facebookgrupp att döma kommer att bli något alldeles särdeles speciella. Som vanligt är författarskaran en blandning av debutanter och riktiga veteraner såsom Dag Öhrlund.

Man kan tycka att jag kunde nöja mig någon gång, särskilt som jag slitit med att få mitt romanmanus klart de senaste månaderna. Men inte då. Igår blev jag färdig med ytterligare en novell, som ska korrekturläsas och skickas iväg snart. Skrivandet verkar ha ätit sig in i märgen på mig och kräver att få sin plats även om jag bestämt mig för att ta en välbehövlig paus.

Hedrande att vara representerad bland flera etablerade författare, och en och annan kändis, i Över en vinterfika.

Jag ser framemot att få läsa allas bidrag om livsförändring och hoppas att min novell ”Välsignat möte”, blir väl mottagen.

Idag publicerades intervjuer med oss alla på Aritons hemsida och på deras sida om skrivande http://www.alltomskrivande.se/en-vinterfika-med-sylvia-liden-nordlund/

Spännande att läsa om alla, och att läsa vad jag själv bidrog med, för det hade jag helt glömt bort:)

Dagen efter den fina och avslappnade stämningen på NVC-kursen var det dags för nästa aktivitet.

Tur att romanmanuset är ivägskickat. Eller så går allt enligt den plan som Björn pratade om. Den som finns i bakgrunden under vårt liv. Planen innebär inte att vi kan luta oss tillbaka och lita på att ödet fixar för oss, men att vissa saker är förutbestämda. Finns många kloka ord som talar om just förmågan att inse skillnaden mellan det vi inte kan påverka och det som vi äger själva.  Samtidigt behöver vi dessutom lyssna till vårt inre för att uppfatta den vägledning vi får, som är kopplad till planen. Så kanske det jag brukar utöva, ”önska dig så får du”, egentligen redan är förutbestämt. Ja, vem vet?

Jag hade två fantastiska dagar från 8.30 till 18 på Nia Movement Center, dit Emma Stålvik och Jenny Wessel inviterat Björn Natthiko Lindeblad att hålla helgretreat i meditation.

Vi var runt 25 personer som satt, låg och stod för att meditera och ta till oss det Björn förmedlade. Många visheter som gick rakt in i hjärtat, samtidigt som andningen fick kroppen och hjärnan att slappna av. Björns humor, inte att förglömma, gav oss många härliga skratt. Hans sommarpratarprogram 2012 utsågs till årets bästa, och förtjänar att lyssnas på om och om igen.

Det som jag absolut vill hålla kvar i minnet från helgen är Björns avslutningsfilosoferande om tacksamhet och att leva i nuet. Det som finns bakom oss och står framför oss är småsaker jämfört med det som finns inom oss. Tacksamhet är en av de viktigaste saker vi kan ägna oss åt för att må bra.

I fredags hade jag återigen förmånen att få fördjupa mig i NVC- Nonviolent Communication, på en kortkurs med Marianne Göthlin.

Marianne är min ”NVC-guru” vars kunskaper och det sätt hon förmedlar dem på är basen för mitt eget arbete som handledare och samtalspartner.

Denna gång samlades vi en halvdag för att ta del av Mariannes visdom och hennes nyutarbetade materiel. Mer att läsa om Marianne finns på www.skolande.se.

Lyxigt att samlas fem stycken och få återknyta till hur viktigt modellen och förhållningssättet är, för att lyssna efter behov med målsättning att skapa kontakt med andra eller inåt med sig själv.

Det kändes symboliskt att vi sågs samma dag som jag skickat iväg mitt romanmanus, där NVC har en egen plats och förmedlas av en handledare som heter Walter:)

Hurra, äntligen är min bok klar. Ja, borde säga mitt manus, men den här gången känns det mer som en bok.

Alltsedan de första idéerna till boken kom hösten 2013 har jag hållit på och skrivit i omgångar. Betraktat mig som färdig, vilket jag såhär i efterhand inser att det var jag inte alls.

Under tiden har jag fått två noveller antagna till novellantologier, vilket har varit en god författarskola, liksom de kurser jag gått på.

I sista vändan har jag ändrat både perspektiv och tempus samt möblerat om innehållet, bytt fokus, tagit bort och skrivit nytt. Den fula ankungen har blivit en svan!

Igår  visste jag att sista punkten skulle sättas, så jag köpte en blombukett till mig själv för att jag kämpat så hårt, så länge!

Under helgen 22/10-23/10 gick Sveriges största konferens för oss som skriver av stapeln. Eventet startades för några år sedan av Ann Ljungberg och hette då Författarkliniken. Nu har den övergått till Tidningen Skriva men som tur är finns Ann med i arrangerandet och som moderator.

Två underbara dagar med en trivsam fest på lördagkvällen, allt i Dieselverkstadens lokaler i Nacka. Ett digert program, exempelvis lyssnade jag på Sara Lövestam, Jan Arnald och Simona Ahlstedt.  Martin Schibbyes berättelse från sina dagar i fångenskap var en ögonöppnare.

På lördagen, sist av programpunkterna, fick tio glada deltagare varav jag hade turen att vara en, berätta om sitt skrivande. Jag berättade om Laspalmasgirls som jag skriver mer om en annan gång.

På övervåningen hade vi bokbord och möjlighet att sälja våra böcker. Jag sålde sju Älskanoveller – 30 nyandser av saknad, i vilken jag debuterade som författare i juni.

Jag kom hem sent på söndagkväll, full av intryck och oerhört taggad att skriva klart min roman en gång för alla.

Lennart Gullbrandsen på http://www.elementx.se/ har gjort otroligt utförliga referat från båda dagarna, som är läsvärda även för mig som fanns på plats. Måste nog åka nästa år också!

Härliga Carina Drätting till vänster är en av Laspalmasgirls. Birgittta Backlund i mitten är alltid redo för en kram.

Att mingla, träffa nya författare både utgivna och aspiranter, och att sen mötas på Facebook  och kanske IRL nästa gång på Skriv2017 är fantastiskt inspirerande!

Häromveckan läste jag ut Camillas tredje bok i serien om Emma och hennes resor på flera plan. ”Änglarna dansar i gryningen” är den bok jag gillar bäst i av de tre.

Relationerna runt Emma ligger i fokus och hon utsätts för svåra prövningar som bidrar till hennes växande såsom de flesta prövningar gör. Jag tar Emma till mitt hjärta, liksom många läsare med mig.

Om det blir en fjärde bok, får tiden utvisa. Camilla skriver för fullt, liksom jag själv gör för att avsluta del ett i min romanserie om Mia. Mia har en hel del likheter med Emma, men också många olikheter. Även Mia kommer att göra en utvecklingsresa, som jag hoppas ska röna samma intresse som Emmas.

Pocketförlaget har placerat  ”Änglarna dansar i gryningen” på framsidan till sin vårkatalog vilket gläder mig mycket och är en bedrift som författare att sträva efter. Camilla är min förebild och mentor. Vi två tillsammans med tre andra kvinnor från vår skrivarkurs för Ann Ljungberg i Las Palmas 2013 ingår i gruppen Laspalmasgirls. Vi har kontakt via vår Facebookgrupp och bor hos varandra vid olika event, och stöttar i stort och smått och framför allt i vårt skrivande.

Den 8 oktober 1916 föddes min far.  År 1885 föddes min farfar. Och nu är vi på 2000-talet. En svindlande tanke. Hur mycket av mina far och morföräldrars värderingar har jag, utan att vara medveten om det? Svårt att säga, men det torde vara en hel del.

Jag träffade min farfar en gång som fyraåring. Då var han 76 år och en riktigt gammal man, med förvärkta händer och fötter, och kunde knappt gå. Idag är min storebror 76 år, en vital och aktiv man. Mycket har hänt, bra och dåligt, på ett århundrade.

Den äldsta människan hittills blev 122 år.  Jag siktar på att bli runt 105 år, så att jag hinner fira barnens sjuttioårsdagar. Denna helg som kommer ska jag fira min storasysters sjuttioårsdag!