Fin hälsning i dag på morgonen från min man som är på annan ort, ett mycket varmare ställe kan jag tillägga.

Tack och lov för tekniken som gör det möjligt att ha daglig kontakt utan stora mobilkostnader. Får drygt tjugo år sedan steg mobilräkningarna till löjliga höjder när vi var på olika platser.

Lördagen den 11 februari ordnade Frivilligcentralen Oscar en minibokmässa, med bokutställare och uppläsning från scenen.

Min kurskamrat från Skrivarakademin, Catharina Ståhlgren, fanns på plats och läste även ett avsnitt från sin bok Om trädens placering, utgiven på Axplock förlag. Den finns att ladda ner här: http://skonlitteratur.com/ladda-ner-om-trdens-placering-catharina-sthlgren/

Jag fick tillfälle att prata med flera författare om bokutgivning, och egenutgivning i synnerhet. Jag träffade också på Göteborgs Skrivarsällskap, en förening för människor med intresse för skrivande i alla former. Låter som en intressant grupp att titta närmare på.

Efter gårdagens mailbesked att förlaget som jag trodde skulle bli mitt, meddelat att jag inte passerat nålsögat sjönk tilltron till mitt skrivande till nytt lägsta rekord.

Dela eller inte dela? Jag valde att dela på Facebook, och dessutom berätta för dem jag av olika anledningar fick kontakt med under dagen.

Idag känns det som att jag rätat en del på nacken, accepterat läget och är beredd att fortsätta betrakta mig som författare. Tack vare jättefina kommentarer och uppmuntrande tillrop. Från släkt, vänner och andra författare som jag ser upp till.

Så vad är väl ett förlagskontrakt jämfört med allt som jag är välsignad med? Verkligen nyttigt att ta en titt på mig själv och hur stor vikt jag lägger på olika saker som egentligen blir banala jämfört med fin familj, stöttande släkt och vänner. Tacksamhet löser upp förtret och tyckasyndom-känslor. Så igen: tack!

I flera dagar har jag haft som  plan att komma igång ordentligt med del 2 i min planerade trilogi.

Första delen handlar om  Mia och hennes liv, ett vanligt liv men samtidigt ett liv som behöver förändras. Läsaren möter Mia på ett möte med kollegorna på förskolan där hon arbetar.

Hennes ambitioner har gjort att hon kommit på kant med en äldre kollega. Chefen är ung och ny och har svårt att hantera situationen. Läsaren får följa Mia i hennes vånda och ångest som växer; över arbetssituationen, över tonårsdottern som har svårt att finna sig tillrätta i sin nya skola, liksom en växande frustration över maken som mest har fokus på sig själv och sitt arbete.

Prövningarna tvingar Mia att stanna upp och se över allt som hon tror att hon måste. Serena, väninnan och ljuspunkten, ger henne en matlagningskurs och en bok i present. Mannen Mia möter på kursen liksom visdomsorden hon hittar i boken blir ögonöppnare som för henne till en punkt där det inte finns någon återvändo till hennes gamla jag.

Andra delen är tänkt att fortsätta direkt där ettan slutar, även om den är fristående. Under en dryg veckas tid har jag levt i tron att nummer ett hade ett förlag. Förvisso ett litet sådant, men ändå. Idag kom mailbesked att jag inte passerat nålsögat.

Skrivmotivationen ökade inte direkt efter det beskedet. Jag hade en så stark känsla att det skulle gå vägen och nu är det faktiskt svårare att ladda om än jag kunnat föreställa mig. Styra sina tankar, acceptera verkligheten, tänka att det finns en mening med det som händer; alla mina räddningsplankor känns hala och svåra att hålla sig upprätt på. Jag halkar lätt ner i havet av misströstan. Men även jag får väl tillåta mig en stund av beklagande innan jag börjar fundera på vad nästa steg ska bli. Kanske starten på nummer två blir en trevlig distraktion …

Tack vare att Marie Joanson la ut ett förslag på Författare på Facebook sågs vi, nio författare, på café i centrala Göteborg i lördags.

Härligt att träffas på hemmaplan och utbyta erfarenheter i skrivandet som ofta är en ganska ensam sysselsättning. Vi kommer att fortsätta ses ungefär en gång i månaden fram till sommaren och jag hoppas vi fortsätter till hösten.

Vi ska fundera över hur vi kan marknadsföra oss tillsammans, med Stockholmsförfattarna som goda förebilder. De ordnar en litteraturkryssning under våren, och vi har ju Stena Line här i väst …

En skön grupp med blandade erfarenheter allt från egenutgivning till lektörsläsning och formgivning som kommer att ge mig mycket input, förutom glädjen över att få dela med sig av med och motgångar.

I januari för tjugo år sedan registrerades Amadora Hb, av min man Stefan och mig.

Jag är den som har arbetat i företaget nästan alla år. I april 1998 var min man med om en cykelolycka med efterföljande komplikationer, och drömmen om att arbeta tillsammans som ett par med parsamtal blev aldrig av. Vi hann dock att gå en samtalspedagogutbildning tillsammans, som betytt mycket för oss genom åren.

Ibland blir det inte som jag tänkt, men i slutändan går det att se fördelar med händelser som i början verkar vara katastrofer. En lärdom att ta vara på, men svår.

Många tyckte att jag var dumdristig som lämnade ett jobb där en karriär började ta form, för ett osäkert arbete som konsult i kommunikation och konflikthantering. Men det hade gått runt tio år, precis lika lång tid som när jag längtade till något annat än lärarjobbet, och jag kände inte samma glöd för det jag gjorde. Att arbeta med människor utan rätt glöd går kanske alldeles utmärkt ett tag, men i längden känns det otillfredsställande att inte brinna för sitt ämne.

Fler utbildningar, en del stress blev det med att kombinera studier med lärarjobb som jag gick tillbaka till på deltid, liksom att få till livet för övrigt . Jag har aldrig ångrat mig, och kan nu se tillbaka på väldigt givande och innehållsrika år med föreläsningar, handledning och samtal.

Jag hade inte tänkt byta inriktning fler gånger, men så gick jag en skrivarkurs 2013 och  blev  fångad av hur roligt det är att författa. För att inte tala om hur inspirerande det varit med ännu fler kurser och en massa fantastiska möten med nya vänner och bekanta.

Dock har jag fortsatt med Amadora, så denna gång har jag två inriktningar tack vare att de låter sig kombineras på ett fungerande sätt.

Härligt att fira tjugoårsjubileum för en dröm som gick att uppfylla. Nästa dröm har hittills manifesterat sig i tre novellantologier och drömmen är inte slut än …

Våren närmar sig, även om det snöade häromdagen. Eftermiddagarna ljusnar mer och mer om än det sker långsamt.

Tiden tills jag får hålla i nästa novellantologi ”Över en vårfika” kryper lika sakta som ljuset växer.

I väntan på de färdigtryckta böckerna kan man roa sig med att titta på filmen som Dennis Ariton skapat.

Texten om min novell är föredömligt kort, kanske till och med en aning för kort. Huvudpersonen Kajsas obehag växer ju närmare föräldrahemmet och den väntande storebrodern hon kommer. Temat är saker vi inte pratar om, och jag ser verkligen extra mycket fram emot detta spännande tema.

Jag ställer mig den frågan efter att mitt inlägg på Författare på Facebook häromdagen fick 191 gillare och 16 kommentarer. Absolut rekord för min del även när jag lagt ut inlägg på min tidslinje.

Vad jag skrev? Jo, följande: ”Igår skrev jag här om min önskan att hitta ett förlag. I morse hade jag fått ett meddelande från en förläggare som var intresserad av att läsa. Tja, då håller vi tummarna. Eller hur?”

Tänkte mest att det lägger jag ut för att meddela mina intentioner enligt attraktionslagen. Så många frågor det blev! Exempelvis om det är ett förlag där man betalar mer eller mindre själv. Det har jag ingen aning om. Min önskan kanske inte var tydlig nog:)

Förhoppningsvis vet jag mer i slutet av nästa vecka. Ändå uppiggande för författaregot att bli uppmärksammad, även om jag försökte tona ner det hela i mina svar på kommentarerna …

Hela härliga gänget som medverkar i Aritons Över en vårfika. Boken kommer i mitten av mars, och i Göteborg blir det vårfika den 9 april med tre av oss som skrivit noveller om saker vi inte pratar om; Johanna Holmström, Susanne Hyden och så jag då.

Jag ser framemot att ordna boksläpp tillsammans igen, alltid kul när kretsen vidgas. Kanske det dyker upp någon gammal bekant från förr, vem vet.

Är också väldigt nyfiken på att få läsa alla andras noveller på ett sådant intressant tema!

Under en helg i kyliga januari samlades ett trettiotal kvinnor och en man på fantastiska Frötuna, ett gammalt slott.

Vi hade alla vid olika tillfällen varit med på något av Kajsa Ingemarssons event under de senaste fem åren, sedan hon började skriva på trilogin som inleddes med Den magiska gnistan.

I Hjärtats väg, tredje delen, finns ett kapitel om den första Marockoresan, densamma som jag var med på.

Detta blev något av en reunion, där gamla och nya vänner fick umgås i en rofylld och vacker miljö, med vällagad mat för alla smaker.

Lördagen avslutades med en galakväll där vi alla turades om att glittra ikapp med de levande ljusen och de batteridrivna som Lisa Rislöw haft med sig. Hon har medarrangerat Kajsas Zanzibarresor liksom Kerstin Sörbom gjort med Marockoresorna.

Vi mediterade och lyssnade på Kajsas funderingar och fick ta del av inledningen till Kajsas nästa skrivprojekt.

Med mycket skratt, många insikter och en hel del funderingar i bagaget återvände jag hem efter en trevlig avslutning hos min fina vän Eva som jag lärde känna på min oförglömliga resa till Marocko i november 2014.