Gamla ordspråk rymmer mycken klokskap, oftast. Eget beröm luktar illa; har jag dock aldrig hållit med om.

Det vore då fint att säga att jag ofta berömmer mig själv, i ensamhet och inför andra. Tyvärr är det inte så. Det ingår i min lista på utvecklingsområden. Jag börjar genast. Egentligen kom berömmet först från någon annan i ett samtal vi hade idag. Jag berättade en sekvens om mig och min dotter. Personen fick tårar i ögonen och sa: ”Du är ju en fantastisk förälder!” Jag blev så berörd av hur berörd hon var, att jag inte kom mig för att humma generat utan lät mig själv suga åt mig av hela mitt hjärta. Jag som ständigt tänker att jag kunde gjort mer, kunde gjort annorlunda, borde… Och så fick jag denna gåva. Så nu vill jag berätta att jag är en fantastisk förälder!

Vädergudarna fortsätter att vara nådiga, och jag fortsätter att njuta av naturens vackra rikedom mitt i storstaden.

Idag promenerade jag från Östra till Sävedalen via ett parkområde och bland stora sjok av vitsippor växte några små blå blommor. Tänkte att det var blåsippor, fast kände inte riktigt igen bladen. Men vad spelar det för roll vilken art det är, när den lyser med himlens blåaste färg.

Litet filosofiskt tänker jag att så enkelt borde det alltid vara, att vilken färg eller vilket folk människan tillhör borde inte spela någon roll, utan var och en av oss borde få lysa med sin egen kraft och leva ett fritt liv.

Det var väl bibeln som pratar om att vara som blommorna på marken. Kanske med den innebörden?

 I år mer än någonsin, njuter jag intensivt av alla vackra träd och blommor som fullkomligt exploderat i växtkraft i mitt närområde där jag bor så centralt man kan komma i Göteborg.

Träden som kantar Södra vägen strålar i lila skrud och plockar fram poeten i mig, som jag inte trodde fanns. Men jag ska bespara er mer av den varan.

Det jag funderar över är varför jag tar in prakten så mycket intensivare än förr om åren? Mitt positiva jag vill tro att min träning i att vara närvarande i nuet har gjort att jag uppmärksammar min omgivning mer och därmed får en starkare upplevelse. Min negativa sida säger att det har ingenting med personlig utveckling att göra utan handlar om att med åldern ökar sentimentaliteten inför naturens under. Tja varför inte både och, säger vågen i mig!

För några år sedan önskade jag mig mer mingel, nya vänner och att fler roliga saker skulle hända.

En massa bra saker har hänt, alla kopplade till att jag kom igång med min gamla dröm att skriva på riktigt och anmälde mig till en första skrivarkurs.

Sedan dess har jag fått fantastiska vänner runt om i landet, många skrivande och några inte. Och nu duggar inbjudningarna till releaser tätt under våren. Problemet är att de flesta äger rum i vår fina huvudstad, medan jag bor i vår andra och särskilt fina stad Göteborg. Tyvärr har jag fått tacka nej till flera, men gläder mig åt tre stycken i maj/juni och en kontorsinvigning hos Ordberoende förlag. Idag föll bitarna på plats med tider och boende. Så nu är det bara att skriva på, för snart ska jag bara roa mig. Behöver hinna med mitt inkomstbringande arbete dessutom när morgondagen inleder arbetsveckan.

Jag har längtat länge efter att bli publicerad, inget särskilt konstigt för en person som skriver skönlitterära texter. Men att det skulle kännas så starkt, till och med att se det färdiga korrekturet på omslaget till novellantologin där jag medverkar, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Längtar tills boken är klar, och till releaserna i Stockholm och Göteborg där jag ska medverka.

Det som ska bli mest spännande är att få höra vad läsaren tänker, hur hen blir påverkad av berättelsen och om jag lyckats förmedla essensen i saknad som är temat för antologin.

Spännande är också att äntligen få läsa alla andras bidrag, från personer jag känner och från personer jag förhoppningsvis kommer att lära känna. Ordberoendes förläggare Ewa Åkerlind uttryckte häromdagen hur berörd hon blev av novellerna, och hur hon glömde korrekturläsa för att istället läsa vidare för att se hur de skulle sluta. Ett gott betyg av en garvad förläggare. Under väntans tid arbetar jag oförtrutet vidare med omstrukturering och djupredigering av mitt romanmanus.

”Becoming a Writer” skrevs redan 1934, vilket är helt obegripligt när jag läser den, så aktuell känns boken. Min dotter gav mig den i födelsedagspresent förra året. Jag har läst en del, men inte hela boken. Men nu ska det bli av till slut. Har kommit en bra bit på väg och förundras över hur väl Dorothea Brande beskriver författandets mödor och vilka idéer hon presenterar för att komma över hindren på vägen mot att behärska skrivandets konst. Det är inte en skrivteknisk bok. Den berättar inget om hur man skapar en bra plot.

Utan berättar om de två delpersonligheterna en författare behöver ha för att lyckas få till läsvärda texter. Dels den delen som är i kontakt med det undermedvetna, det som bara flödar och som förvånar till och med den som skriver. Och dels den kontrollerade, disciplinerade delen som strukturerar och bedömer.

Delpersonligheter har alltid fascinerat mig sedan jag lärde mig om dem i samtalspedagogutbildningen och senare läste om dem i Hal och Sidra Stones bok, ”Omfamna ditt inre”. Så ett plus i kanten för Dorothea. Strax kommer nästa, när hon beskriver det enda sättet att träna sig i att få fart på det intuitiva skrivandet. Nämligen att direkt du går upp på morgonen sätter du igång att skriva. Och är inte det precis vad jag redan gör, inspirerad av Julia Camerons kreativitetsbok, som jag berättat om tidigare. Nu måste jag läsa vidare och se vad mer för intressanta råd som nedtecknades 1934!

Fyra veckor har passerat i rasande fart sedan jag lämnade ett vintrigt Göteborg, för att ikväll ha återvänt till våren. Tiden däremellan har jag tillbringat i Las Palmas med min man.

Vi har levt ett alldeles vanligt liv med matlagning, disk och tvätt och trevliga samtal under tiden. Dessutom har vi haft en del guldkanter, såsom en utflykt med övernattning till Osorio, naturvacker gård om än dock något kyligt sovrum. Elva grader är för kallt även för nordbor, vilket spanjorerna inte förstod. Vi borde väl vara vana tyckte de. Jo, utomhus men inte i sovrummet… Utflykten gjorde vi tillsammans med andra som studerar spanska och diverse ämnen, de flesta från Las Palmas men även några ”etrangeros” som vi. Ytterligare en dagsutflykt till Sioux city, blev det med spanskagruppen.

Min syster och sambo gjorde en veckas besök hos oss. Då levde vi semesterliv, solade, badade och åt på restaurang varje dag.

Ett sannerligen underbart liv, som fyller mig med tacksamhet.

Häromdagen hittade jag dessa visdomsord skrivna på en affisch med fotot på mannen som röker pipa. Jag blev nyfiken på ursprunget till visdomsorden, eller budorden som de kallades. Efter en stunds letande inser jag att de i alla fall inte är från någon uråldrig visdomskälla, utan av osäkert ursprung. De används på affischer av olika slag och finns på en mängd websidor. Till viss del påminner de om kristendomens tio budord, fast jag gillar dessa bättre och väljer därför att dela med mig av dem.

Treat the Earth and all that dwell therein with respect
Remain close to the Great Spirit
Show great respect for your fellow beings
Work together for the benefit of all Mankind
Give assistance and kindness wherever needed
Do what you know to be right
Look after the well-being of Mind and Body
Dedicate a share of your efforts to the greater Good
Be truthful and honest at all times
Take full responsibility for your actions

Mellanmänsklig kommunikation är ett delikat system, där en slarvig mening kan lämna spår i mottagaren länge efteråt. Även om jag läst om och lärt ut modeller för hur vi kan undvika missförstånd och att anklaga den andre när vi uttrycker oss, misslyckas jag ibland utan att ens märka det.

Lika viktigt som att kunna uttrycka oss, är att ta ansvar för våra känslor när vi får höra något som väcker ilska eller ledsenhet eller något annat. Om vi tar ansvar för att det är vår egen tolkning av det sagda som skapar känslan, och inte orden i sig, kan vi också berätta för den andre hur meddelandet vi fick togs emot. Även här utan anklagelse eller fördömande.

Det kluriga är att ibland får vi inte kontakt med underliggande känslan, inte jag i alla fall, förrän långt senare. Vi tror att vi förstår, vi lyssnar så bra och bekräftar den andre, men under ytan bubblar en okänd vulkan av frustration som rätt som det är sprutar ut känslofyllda ord.

Att under samtal stanna upp ett slag för att vända fokus inåt, för att kontakta känslorna och lyssna på vad de har att berätta, kan förhindra att förflugna ord lagras och irriterar undermedvetet, tills lavaströmmen rinner över en dag långt senare. Om den ändå gör det behöver man skärskåda sig själv, bättre sent än aldrig, leta sig tillbaka till ursprunget till lavaströmmen och berätta om den. Självklart utan anklagelse, en konst att utveckla under resten av livet!

De flesta, inklusive mig själv, vet att vi firar första maj utifrån att det är arbetarnas dag. Men jag visste inte exakt hur firandet startades och när, vilket gjorde mig nyfiken. På Svt-sidan fick jag svar  samt hittade fotot från Wikimedia Commons: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varfor-firar-vi-forsta-maj

I Chicago den 1 maj 1886 startade traditionen. Över 350 000 arbetare gick ut i generalstrejk för 8 timmars arbetsdag i USA och bättre arbetssituation. Två dagar senare sköts sex obeväpnade demonstranter av polis och många skadades. Dagen därpå skedde massakern vid Haymarket i Chicago med blodiga följder. Några år senare, 1890, demonstrerade arbetare på många platser för att hedra offren från massakern och fortsätta kampen för arbetarnas rättigheter. Så också i Sverige, där ca 20 000 demonstranter gick mot Gärdet i Stockholm. Sedan dess har arbetarnas dag fortsatt att uppmärksammas världen över.

Först 1939 blev 1 maj allmän helgdag i Sverige. De röda flaggorna symboliserar allt arbetarblod som spillts.

I mitt yrke och min klasstillhörighet kan jag inte kalla mig för arbetare, men i mitt hjärta är det fullt möjligt. Född av arbetarföräldrar och uppvuxen med mycket knappa ekonomiska resurser, tänker jag en dag som denna på alla i världen som inte har det lika bra förspänt som jag och mina närmaste.