Jag gillar idén om återkommande antologier på ett visst tema, såsom ”#Älskanoveller” eller ”Över en höstfika”. Och nu är nästa tema för Aritons novellantologi ”Över en vinterfika”. Just att få några punkter att förhålla sig till sätter fart på min fantasi. Under gymnasietiden hade jag en kreativ lärare i svenska som gillade noveller, och hade en särskild förkärlek till att ge oss en startmening, som vi sedan skulle väva en novell runt. Mina klasskamrater var alltid lika förundrade över hur jag så fort kom igång att skriva, till synes utan att behöva tänka, och alltid hann med så mycket mer än de flesta andra. Jag hade kommit på knepet att kvällen innan fundera ut en hel berättelse, och sedan använda meningen för att starta berättelsen. Oavsett vilken meningen var, kunde jag fixa till så att den platsade i en förutbestämd intrig. Litet på samma sätt fungerar jag nuförtiden när det kommer till novellskrivandet. Några dagars fundering och sedan förhållningsregler eller tema, och så tar novellen form. En del tips på vägen är dock aldrig fel. Jag delar med mig av några här, hämtat från  http://läxhjälp.nu/guider/svensktexter/tips-skriva-novell, via tips från Ariton.

När du skrivit din novell, se till att den har

• en titel
• en inledning som gör att läsaren blir intresserad av att läsa vidare
• en tydlig huvudhandling och en röd tråd
• en höjdpunkt där historien vänder
• en avslutning som knyter ihop säcken (och som framför ett budskap)
• vändningar och ”mysterier” som gör att den inte blir förutsägbar
• personer och en miljö som beskrivs väl och som väcker läsarens intresse
• ett beskrivande språk med många adjektiv som ger berättelsen liv
• styckeindelning
• ett varierande språk

Till sist, kom ihåg att läsa igenom berättelsen flera gånger för att förbättra den och undvika slarvfel.

Ja, hur svårt kan det vara…

Jo, jag skulle ju fortsätta med boken. Och vad gör jag istället? Hittar en ny novellutmaning. Den förra höll jag väldigt tyst om, bara min dotter och min väninna fotografen som tog författarporträttet visste om att jag skickat in ett bidrag till Ordberoende förlags #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad. Och bidraget kom med, och antologin har release i Stockholm i början av juni och i Göteborg den 12:e i samma månad. Jag har alltså bevisat för mig själv att jag kan, den första och egentligen den enda nödvändiga att bevisa något för, och nu kan jag helt lugnt berätta att jag skriver på en novell som jag ska skicka in till Ariton förlag senast 30 maj. Instruktioner hittar du här http://www.aritonforlag.se/medverka-en-novellantologi-om-livsforandring/

Första handskrivna utkastet är klart, och så fort jag och omständigheterna ger ett bra tillfälle skriver jag in den i datorn, och sen är det ”bara” att starta redigerandet. I morgon berättar jag om några novellskrivartips jag snappat upp.

Ofta tänker jag på hur privilegierad jag är på många olika sätt och på olika nivåer av livet. Om jag först tänker övergripande, så lever jag i ett land i fred och med sociala förmåner. I min personliga sfär har jag fantastiska nära relationer, och vänner från förr och nytillkomna. Dessutom har jag ett jobb som skänker djup tillfredsställelse, genom möjligheten att få bidra och få vara med en stund på vägen i en människas liv, med de utmaningar och svårigheter som ett liv innebär. Jag avslutade just en samtalsserie med en klient och fick ett tackkort, en kruka med tulpaner och en strut med grymt goda chokladpraliner. Det som gladde mig allra mest var texten på kortet, som tackade för ovärderlig hjälp. Häromdagen föreläste jag om Belladots produkter och minglade runt bland en massa positiva deltagare. En annan dag har jag  handledningsgrupp och får prata om mitt hjärteämne, kommunikation och samförstånd. Ytterligare en annan dag skriver jag texter, till en informationsbroschyr. Omväxlande, omtumlande och otroligt spännande jobb, varje dag. Jag får ofta kommentarer om vilket intressant jobb jag verkar ha. Det håller jag mer än gärna med om. Och så skriver jag på min roman dessemellan, ett äventyr för sig.

Min hjärna är fylld av ord och tankar, inte av bilder. Därför är det svårt för mig att föreställa mig bilder som redskap för personlig utveckling. Jag hade en handledare för många år sedan, som försökte hjälpa mig att skapa distans till andras känslor och inte ta in dem i mitt system. Han föreslog att jag skulle föreställa mig att jag gick in i en stor bubbla och drog igen en dragkedja runt mig för att vara skyddad. Fungerade inte alls. Lärde mig en mindfulnessövning, att sätta sina tankar på ett löv och låta lövet flyta bort med strömmen i en bäck. Funkade inte heller.

Idag funderade jag över vilken metafor, full av ord, som jag ville skapa för att beskriva vad jag behöver göra för att kunna avskärma mig om behov uppstår. Vips dök tanken på ett kylskåp upp. Jag är ett kylskåp. Om dörren är öppen för länge blir innehållet dåligt, och kan till slut ruttna. Det gäller att bara öppna dörren korta stunder, och sedan låta den vara stängd tillräckligt länge för att balansera ursprungstemperaturen. I kylskåpet (retro från 50-talet) finns också ett frysfack. Det som ligger där, låter sig inte påverkas alls, för det är stelfruset. Känner mig oerhört nöjd med denna metafor, för att sätta gränser runt mig själv. Om jag dessutom  berättar för nära personer, när gränsen mellan deras känslor och mina blir diffus för mig, kan de hjälpa mig genom att be mig stänga kylskåpsdörren! Detta måste min huvudperson Mia också få dra nytta av på något sätt, som jag får fundera ut längre fram.

Igår pratade jag inför två  grupper runt sexualitet, och kom förstås in på mitt favoritämne som är mänsklig kommunikation i alla former. Det finns undersökningar som visar att det bästa sättet att rätta till ett ickefungerande sexliv är att prata om det. Låter egentligen självklart, men är långtifrån det för alla. Jag tänker att det borde inte vara svårare att prata med sin partner om hur man vill ha det tillsammans  i sängen, än att prata om vad man ska äta till middag. Då är det oftast inget problem att prata om hur hungrig man är, hur mycket tid som finns till förfogande dvs om det får bli snabbmat eller trerättersmiddag.

Idag har jag haft ett arbetslag i handledning. Även här pratade vi runt kommunikation. Hur vi är som personer, våra personligheter, avgör hur vi vill processa information. Om vi är snabba in i en diskussion och vill fatta snabba beslut, eller om vi i lugn och ro vill sortera det vi hört för att sedan berätta hur vi tänker. Hur vi tolkar det som sägs, utifrån tidigare erfarenheter, kan få en avgörande betydelse för hur vi möter en annan människa och vad vi kommunicerar. Det enda sättet är, precis som i sexlivet, att metakommunicera, att prata om hur vi förhåller oss utifrån vilka vi är, och inte enbart om den konkreta situationen. Allt behöver ske med respekt för våra olikheter och med den absoluta uppfattningen om vårt lika värde som människor. Att skapa kontakt och relatera till våra medmänniskor är något som är livsviktigt från den dagen vi föds. Kontakten med sig själv och sin omgivning, är en viktig ingrediens i min kommande bok, som handlar om många olika relationer med första fokus på arbetsplatsen.

På väg till min träning idag tänkte jag på hur viktigt det är att anstränga sig fysiskt, och verkligen powerpromenera ofta, inte bara ta en liten shoppingtur då och då. En halvtimmes promenad dit och en halvtimme tillbaka. Dessutom gick jag till nästa ställe och hem igen, vilket tog en timme totalt. Frisk (ganska) luft och syresättning och blodgenomströmning, känns nyttigt och ger energi.

Hjärnan däremot har gått på högvarv ganska länge nu, och inte blev det bättre av att spela Alfapet med dottern och dessutom förlora stort. Jag behöver hitta sätt att stänga av den ibland, men det är inte så lätt har jag märkt. Även under tiden jag rör på mig, håller jag på att funderar på en mängd olika saker som ska hinnas med och hur jag bäst ska organisera min tid för att få till det.

Medveten närvaro fullt ut är nog den enda lösningen. Jag tänker att acceptans och medveten närvaro är kusiner som vandrar hand i hand, vid sidan av varandra. Acceptansen ger ett lugn, och underlätttar för medvetenheten i stunden, och att vila i det man håller på med ger också en sorts acceptans av att ta en sak i taget och fokusera på den. Själen får också sitt, via kontakten inåt.

Nu ska jag och min trötta hjärna sova, för i morgon blir en lång arbetsdag.

Ni har väl inte glömt att min novell ”Aldrig mer” blev uttagen till #älskanoveller – 30 nyanser av saknad? Eller att det är release i Göteborg den 12 juni på Litteraturhuset: http://goteborgslitteraturhus.se/event/automatiskt-utkast-2/

Idag träffades delar av Göteborgsgruppen för att lära känna varandra en aning, och för att planera. Vi som sågs, Elsa, Hanna, Susanne och jag, är alla debutanter utom Hanna som haft en novell publicerad i en annan antologi. Vi pratade om alla funderingar runt att bli publicerad, allt ifrån hur skriver man när man signerar, till hur vi ska marknadsföra oss eller till om vi ska ha fruktsallad på releasen eller inte. Mitt förslag om fruktsallad rönte ingen framgång, så den får jag spara tills min alldeles egna bok har release, för en dag kommer det att hända. Och ikväll ska jag ta mig an redigering av kapitel 2!

Aningens trött efter allt veckan innehållit, gjorde jag litet av varje i väntan på att komma igång med det jag lovade mig själv igår kväll, i väntan på sömnen. Att redigera fram ett vasst första kapitel. Jag har testat olika varianter, beroende på var jag tänkt att historien ska starta. Den finns ju redan nedskriven, men behöver omorganiseras en smula och finputsas. Under tiden jag inväntade inspiration, tog jag en snabbtitt på Facebook och hittade en skrivarblogg, som jag varit inne kort på förut. Gårdagens inlägg handlade om hur en bok ”bör skrivas” och där blev jag fast i mer än en timme, med penna och anteckningsblock. Jag har läst mycket om ämnet, men Pia Lerigons sätt att förklara gav innehållet tydlighet. Efter matpaus, gick jag direkt över till mitt manus och har arbetat intensivt i flera timmar, och känner mig pirrigt nöjd med mitt första kapitel. Syftet finns med, gestaltningen är där och karaktärerna lever. De små specifika detaljerna, konflikten, närheten till huvudpersonen. Ja, allt är ”by the book” men förstås i enlighet med min personliga författarröst, ifall någon undrar. Om  någon blir nyfiken på Pias sida, lägger jag till länken; http://pialerigon.hemsida24.se/

I min teve, eller snarare i digitalboxen tror jag, samlar jag på filmer för att ha till en trött dag. Igår var det en sådan dag, och jag såg ”Sabrina”. Den är från 1995 så Harrison Ford borde göra den sevärd tänkte jag. Romantisk komedi, såg ju en på bio häromdagen som jag skrev om tidigare. Men det har hänt mycket på dryga tjugo år i filmvärlden, bokvärlden och framför allt i den riktiga världen. Denna film har ändå 6,2 på IMDb, och roade mig en aning, tack och lov, medan jag satt och förutspådde nästa scen. Behövdes ingen kristallkula för det, men fängslades trots allt av känslor och ansiktsuttryck. Av ensamheten mitt bland människor, vilket gick som ett tema igenom filmen, ensamhet på olika sätt, men med samma sorglighet under ytan. Sabrina förstod jag direkt kommer att bli en skönhet längre in i filmen, för varför skulle hon annars ha fula glasögon, långt vildvuxet hår och bylsiga kläder i kombination med ett antingen buttert eller längtansfullt ansikte? Och att det var hon och Linus(HF) som skulle få ihop det såg jag också. Naturligtvis behövde hon tillbringa tid i Paris för att piffa till sig, så att hon knappt blev igenkänd när hon kom tillbaka. Slutligen var det bara frågan om hur mycket förvecklingar som skulle till, och hur många kritiska punkter som skulle passeras på vägen till målet. Några stycken blev det. Det stämmer väl bra överens med den dramaturgiska kurvan, som jag tycker är så tjatigt att behöva ta hänsyn till. När jag blir en stor och erkänd författare tänker jag ignorera den totalt;) Apropå det har jag tänkt på mitt första kapitel, fast inte utfört någon praktisk handling vad gäller manuset idag. Jag tänker mig att morgondagen ska bli gynnsammare.