Skrivkamrater är viktiga, liksom Jeanettes Skrivfamilj.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb, i alla fall när man skriver det första utkastet. Sedan tillkommer testläsare, lektör och redaktör. Slutligen korrektur och sedan sätts inlagan, så att testen till slut blir anpassad till bokformat.

Men den största processen sker i den egna kammaren, som så många berättar om i olika skrivsammanhang och tidningsartiklar. Att då ha vänner som också skriver är helt oumbärligt. Någon som känner igen sig i alla våndor och tvära humörskast beroende på hur författandet flyter på.

Själv har jag största problemet med att komma igång. Jag ägnar massor av tid åt att bestämma när jag ska starta för att sedan hitta på ursäkter till varför det inte går just då. Därför är deadlines nödvändiga liksom skrivkamrater som manar på. Flera av mina böcker har startats under skrivkurser. Så även Sensommarserenader, där jag skrev första manusutkastet när jag läste 30 p Kreativt Skrivande. Jag lärde mig massor av responsen jag fick varje gång som jag skrivit en fjärdedels manus. Och jag fick nya deadlines hela tiden.

När jag skulle starta uppföljaren var det samma visa igen. Då hittade jag till Jeanette Niemis Skrivfamilj. Där checkar vi in varje söndag med vad vi fått skrivit under veckan, eller vad annat som handlat om skrivande och så sätter vi mål för nästkommande vecka. Underbart! Dessutom ses vi på Zoom ungefär två gånger i veckan för att skriva, var och en vid sin dator, och sedan diskuterar vi en av gångerna. Då  engagerar vi oss i något aktuellt dilemma för en skrivkamrat.

Jag har fått en ny egen skrivkamrat som bor på Hisingen i Göteborg, Anna Brimse, som jag hittade via Skrivfamiljen. I går träffades vi i hennes härligt gröna trädgård, fikade och pratade om texterna som vi hade skickat till varandra innan. Så peppande att höra Anna läsa upp ett stycke som hon gillade särskilt. Och fint att få prata om Annas djupt personliga text som jag hoppas ska bli en bok en dag.