Prokrastinering är ett kärt tema för många författare, inklusive mig själv. Häromdagen på biblioteket hittade jag av en händelse ”Dansa på deadline” av Alexander Rozental och Lina Wennersten. Jag hann inte bläddra, utan lånade den. Jag hade inte så stora förhoppningar på innehållet, men var ändå nyfiken nog för att bära hem boken.
Efter bara några kapitel inser jag att det inte räcker att bläddra sig fram. Hela boken förtjänar att studeras misstänker jag.
Jag har hunnit läsa en del om hur man sätter upp mål. Att göra närmandemål, alltså formulera mål för det man vill uppnå, som gör att man kommer närmare slutpunkten. Inte formulera ”intemål”. Låter ju klokt, fast det som gör att jag aldrig glömmer detta råd är att motsatsen till närmandemål benämns ”död mans mål”. Låter makabert, men en väldigt träffande beskrivning; du ska inte formulera mål som en död klarar bättre än en levande. Exempelvis kommer en död man att lyckas bättre med målet att inte äta godis än den som lever!
Lägger boken på vänt så länge, men kommer helt säkert att hitta fler nyttigheter att ta till mig. Så länge kan konsten att sätta upp lagom svåra och lagom små mini-delmål, vara ett bra sätt att komma igång i stället för att fortsätta prokrastinera.