Gamla ordspråk rymmer mycken klokskap, oftast. Eget beröm luktar illa; har jag dock aldrig hållit med om.
Det vore då fint att säga att jag ofta berömmer mig själv, i ensamhet och inför andra. Tyvärr är det inte så. Det ingår i min lista på utvecklingsområden. Jag börjar genast. Egentligen kom berömmet först från någon annan i ett samtal vi hade idag. Jag berättade en sekvens om mig och min dotter. Personen fick tårar i ögonen och sa: ”Du är ju en fantastisk förälder!” Jag blev så berörd av hur berörd hon var, att jag inte kom mig för att humma generat utan lät mig själv suga åt mig av hela mitt hjärta. Jag som ständigt tänker att jag kunde gjort mer, kunde gjort annorlunda, borde… Och så fick jag denna gåva. Så nu vill jag berätta att jag är en fantastisk förälder!